Ok, dags för en lite längre sågning av artikeln i Aftonbladet om upphovsrätt och ny teknik. Förlåt om det blir lite långt. Christian Engström hade en del bra poänger, men jag vill såga den lite mer än jag gjorde i morse.
Kreatörer och politiker: Sluta snylta!
De sätter redan i rubriken enväldigt agressiv ton, genom att använda ett väldigt negativt laddat ord. Alla som får tillgång till någonting utan att betala rejält med pengar för det, är alltså ”snyltare”. Det är extra magstarkt eftersom av författarna, Magdalena Streijffert, är socialdemokrat. De bygger hela sin politik på ett gemensamt sponsrat socialt system som gör att även personer utan jobb får hjälp med ekonomin. Är de alltså också snyltare?
Vi har olika politiska åsikter och även kreativa roller men vi tillhör alla en generation som har växt upp i en tid när teknik- och medieutvecklingen har varit mer spännande än någonsin.
Jag kanske är överdrivet känslig, men jag uppfattar det här som att de tycker att utvecklingen är något som bara ”händer”, inte är någonting som var och en kan vara delaktig i.
Alla förutsättningar finns för att Sverige och svensk upplevelseindustri kan bli en vinnare i den utvecklingen.
På högskolorna håller de på att bli tokiga för att studenterna inte kan matte. Hela mjukvarubranschen hotas av meningslösa patentstrider. Sveriges nästa generation artister, framsållade av branschexperter i TV-programmet Idol, sjunger falskt och blir kvarröstade enbart på deras dragningskraft på 12-åriga tjejer. Svenska skådespelare (förutom Peter Stormare) ”spelar över” så mycket att filmerna inte går att titta på. Yup, vi är verkligen på rätt spår.
Dock hotar en bristande respekt för kreatörers äganderätt den tillväxt- och sysselsättningspotential som finns.
Precis som sagts tidigare så kan man inte ha äganderätt till information. Man kan ha upphovsrätt till ett verk, men det är en annan sak. Att det skulle vara just någon bristande respekt för denna icke existerande äganderätt som är anledningen till någon form av ny arbetslöshet i denna grupp finns inga bevis för, och det är dessutom helt ointressant.
Kreatörer måste ges möjlighet att försörja sig och utvecklas samtidigt som samhällets resurser inte ska användas för att jaga tonåringar.
Självklart ska man kunna försörja sig på att skapa saker som folk vill ha och vill betala pengar för. Därifrån är steget faktiskt ganska långt till en total avlyssning och loggning av hela svenska befolkningen, för att säkerställa att kreatörens dödsbo får intäkter 70 år efter dennes död.
Det är framför allt tonåringar som fildelar. Om man ska sätta dit de som fildelar men inte jaga tonåringar, vilka är man ute efter då? Blir det alltså bättre om man låter kommersiella företag med en historia av att stämma döda personer (hey, kan de ha intäkter från sitt skapande så kan de ju gott få böter som döda också), barn, eller personer som inte ens har en dator? Är det ett steg framåt i rättssäkerhet?
Det nya medielandskapet har många vinnare. Utbudet och valfriheten för oss som lever med Ipods, digital-tv och Internet i vardagen är större än vad vår föräldrageneration ens kunde drömma om.
Ack, så många lögner. Valfriheten i antalet affärer man kan handla musik i till sin iPod är noll, eftersom man är hänvisad till iTunes. Valfriheten med digital-tv är noll, eftersom alla använder sitt eget system med olika kort, separata boxar till varje tv, osv. Alla webb-tv-tjänster kräver att man kör Windows, och ofta även att man använder Explorer (nej, inte för att dricka för att trösta sina sorger med, för att man tvingas köra Windows, utan webbrowsern).
För den som tänkt sig en framtida yrkes- eller entreprenörskarriär inom kultur- eller mediesektorn är chanserna till framgång stora.
Chanserna till framgång är stora? Hela artikeln går ju ut på att det inte går, eftersom alla bara snyltar? Eller är de bara stora om deras superövervakning blir verklighet?
Den digitala distributionen på nätet adderar en helt ny marknad vid sidan om de traditionella kanalerna. För mindre kultur- och språkområden, som Sverige, ger det helt nya förutsättningar eftersom både ekonomiska och tekniska trösklar radikalt sänks.
Det här är faktiskt helt sant. Möjligheten att nå en stor marknad är ofantligt mycket större med internet än det var utan. De program som jag jobbar med på dagarna säljs över hela världen, utan något behov av dyra lokalkontor.
Frågan är varför mediabolagen gör allt i sin makt för att höja de där trösklarna. Marginalkostnaden för att distributera en MP3-fil på några megabytes är inte 10 spänn, och det är få skivor som kostar miljoner i studiotid som måste plockas tillbaka. Från min dator kan jag kopiera filer både till vår gemensamma filserver, till min MP3-spelare och min telefon. Fast inte de filer jag har betalat för, de är belagda med spärrar kors och tvärs. Det är inte en sänkt tröskel, det är en höjd, ogenomträngbar mur.
Investerare och kapital borde strömma till en marknad med sådana framtidsutsikter. Men konkurrenstrycket från den illegala marknaden är, som Cecilia Renfors betänkande konstaterar, förödande.
Cecilia Renfors rapport sågades av allt och alla utom Henrik Pontén. Alltså har den inget bevisvärde.
Trots detta finns idag en mängd svenska små och stora företag på nätet som slåss mot gratismarknaden inom det här segmentet.
Så vi ska införa total internetövervakning för att skydda de här företagen? Borde de inte byta affärsmodell istället? Det går att sälja kranvatten på flaska för 40 spänn litern, eftersom det är bekvämare. Själv tar jag betalt (förvisso frivilligt) för min tjänst att automatiskt pinga bloggservrar, vilket man faktiskt kan göra själv. Folk ansluter sig och betalar, för att min tjänst är bekvämare än att surfa till ett dussin olika sajter och klicka på arton knappar hit och dit. Att konkurrera mot gratis är inte svårt, åtmistone inte om man har som yrke att vara kreativ och tänka utanför de normala ramarna.
De enda som gnäller som småbarn över hur hemskt det är med internet, det är samma personer som tjatar om att de är så kreativa att de förtjänar att få pengar 70 år efter att de har dött. Alla andra hittar på nya affärsmodeller och produkter.
Alltför länge har bilden om framtidens it-samhälle färgats av en retorik om att den nya tekniken omöjliggör skydd för kreativt arbete. Varje politiker, opinionsbildare eller branschföreträdare som försökt hitta konstruktiva lösningar på den nya situation har effektivt tystats som teknik- och innovationsfientlig.
De enda lösningar som har presenterats har gått ut på att schablonbeskatta hela befolkningen med en bredbandsskatt, avlyssna all internettrafik, och införa artificiella spärrar mot all den smidighet datorerna ger. Det enda ”skydd för kreativt arbete” de har varit intresserade av är totalförbud mot all typ av kopiering, ens till ens egen filserver eller MP3-spelare. Istället för att utnyttja den nya teknikens fördelar har man försökt komma på fler metoder för att stoppa dem. I Sonys fall genom att infektera sina kunders datorer med rootkit. Det är inte konstruktivt, det är brottsligt.
Alla som har föreslagit sådana här lösningar har därför fått tiodubbelt med motargument tillbaka, som på olika sätt förklarar varför deras förslag inte går att genomföra. Det är så man gör vetenskapliga framsteg. För allting som någon hittar på, finns massor med människor som försöker bevisa att det är fel. De saker som överlever de testerna brukar vara bra. Ännu har inga mediabolag lyckats med det. Det är inte att bli ”effektivt tystad”, utan att få saklig och konstruktiv kritik, så att man slipper slänga pengar i sjön.
Pseduoargument om att illegal fildelning till och med har gynnat branschen eller att ”det ändå tjänas så stora pengar” har fått växa till sanningar.
Som jag skrev tidigare idag: Pseudoargument som att varje nedladdad fil motsvarar en förlorad försäljning och att varje utdelad fil motsvararen faktiskt förlust på försäljningspriset gånger antalet potentiella personer som kan ladda ner den, är tydligen helt ok.
Det dramatiska försäljningsraset för den svenska musikbranschen samtidigt som undersökningar visar att intresset för musik är större än någonsin är ett exempel av många som talar ett tydligt språk att utvecklingen i nuläget går åt fel håll.
Nej, den svenska musikbranschen går inte med förlust. Det är CD-försäljningen som rasar, eftersom folk inte längre är intresserade av att köpa plastbitar när de mycket hellre vill ha filerna på datorn, i sin MP3-spelare och i sin telefon som ringsignal. Folk är miljömedvetna och vill ha bekvämlighet.
Slutsatsen är inte att folk är snyltare, utan att de säljer en produkt som ingen faktiskt vill ha.
Den verkliga kärnfrågan om kreatörers grundläggande rätt att få ersättning för sitt arbete behöver nu hamna i fokus.
Till priset av total avlyssning av hela internet till en astronomisk kostnad, vilket i slutändan betalas av alla bredbandskunder i form av mångdubbelt dyrare månadskostnader?
Och vaddå ”grundläggande rätt”? Så länge som man sätter på sig paljetter och sjunger falskt så har alltså samhället en skyldighet att förse både en själv, ens barn och ens barnbarn med livslånga intäkter, samtidigt som man bryter mot massor av punkter i FN’s mänskliga rättigheter? Nej, det är inte ett rimligt pris.
Den som skapar något bör ha rätt att förfoga över det. Upphovsrätten är mer än ett sätt att fördela intäkter och kan inte ersättas med en bredbandsskatt eller annat system som ger artister pengar som plåster på såren, men förnekar dem rätta att förfoga över sitt arbete.
Den som köper något bör ha rätt att förfoga över det, för det är så det fungerar med allt annat. Det vore inte så kul om det på kryddburkarna följde med en lista på vilka recept man fick använda dem till, eller med bilar följde med en lista på vilka orter man fick besöka, eller hur man skulle vara klädd när man körde den. Artister har ingen som helst rätt att ha någon åsikt om vad jag gör med mina MP3-filer.
Vår utgångspunkt är att modern teknik kräver modern lagstiftning. Sverige är idag tyvärr ett av de länder i Europa som är allra sämst på att skydda sina kreatörer. I våra grannländer finns det gott om exempel på hur man med bredbandsoperatörernas samverkan och modern teknik på olika sätt hjälps åt att förebygga brott.
Ja, i Danmark gick det ju jättebra. Allt fler skaffar sig rejäl kryptering, vilket innebär att det blir omöjligt att hitta någonting överhuvudtaget.
Vi tycker det är fullt rimligt att det i Sverige, precis som i dessa länder, ska vara möjligt för den kreatör som blivit utsatt för ett upphovsrättsintrång att via domstolsprövning få reda på vem som står bakom ett IP-nummer. Detta möjliggör mjukare påföljder som varningsbrev och skadestånd och är i grunden ingen principiell förändring i vårt rättsväsende.
Det har vi sett från USA att det inte fungerar. Det leder bara till att mediabolagen skickar inbetalningskort med hot om stämning på miljonbelopp, precis som vilken beskyddarverksamhet som helst.
Att låta privata intressen själva sköta allt från bevisinsamling, vara domare och utdela straff är i högsta grad en principiell förändring. Då hamnar man i ”Fascism 2.0”. Det är inte där jag vill leva.
Ett Internet och en virtuell värld utan samma individuella ansvarstagande som i den fysiska världen är inget framtida it-landskap vi vill se. Det är en motsatsbild till vår vision om en sektor som stimulerar nyskapande och attraherar våra bästa talanger inom it, kommunikation och kultur.
Den virtuella världen fungerar annorlunda än den fysiska. Alltså fungerar inte koncept som ”äga” och ”stöld”, och ännu mindre lagar angående detta. Det som istället verkligen stimulerar nyskapande och attraherar talanger är saker som open source och creative commons, där alla fritt delar med sig av det som de skapar, till gagn för alla. Trent Reznor släppte tidigare ut ”källkoden” till en (eller om det var flera) av sina senaste låtar (dvs en fil med varje stämma för sig), så man fritt kunde välja vilka man ville höra, eller mixa om och lägga till efter eget tycke. Resultatet blev hundratals olika mixar från fans, och ett radikalt ökat intresse för både artisten och skivan. Där kan vi snacka om nyskapande.
För Sverige som ligger i framkant både på it-området och inom skapandet av musik, film och tv innebär detta läge en jättechans. Vi unga politiker och kreatörer vägrar låta det teknikvänliga perspektivet i svensk debatt kidnappas av dem som i själva verket är utvecklingens största fiender.
Man är bara teknikvänlig om man faktiskt använder den nya teknikens styrkor, inte om man använder den för att på alla upptänkliga sätt lägger in meningslösa begränsningar. Eller på ett annat sätt:
Försöka använda gamla affärsmodeller trots förändrade omständigheter: bakåtsträvande och teknikfientligt.
Utnyttja ny teknik till att skapa nya affärsmodeller: utvecklande.
En grundmurat stark upphovsrätt och ett bejakande av ny teknik är två tankar som måste kunna samsas i en modern it-politik.
Det bästa exemplet för att det är så, är faktiskt bloggosfären. Det är ny teknik i allra högsta grad, speciellt som t.ex. wordpress-motorn ju är open source. Upphovsrätten när det gäller resonemang, citat och liknande respekteras mer än jag någonsin har sett någon annanstans. Åtminstone de lite mer seriösa bloggarna länkar, trackbackar och anger källor mer än vare sig tidningar eller ”proffsbloggare”. Anledningen är respekt. Visar man respekt genom att länka ordentligt, får man respekt (och länkar) tillbaka. Det görs inte genom att det har investerats miljarder i att avlyssna hela internet för att vara säker på att någon formulering inte används korrekt.
Just respekt är inte riktigt det som mediabolagen har så mycket. De visar ingen respekt för sina kunder, och får därmed ingen respekt tillbaka.
Visst behöver vi en IT-politik, men inte en som går ut på att behandla hela befolkningen som brottslingar.
Andra bloggar intressant om: fildelning, musik, film, övervakning, drm, open source.
Dagens övning baserades på kycklingfilé, putsad och skuren i hanterliga bitar. Därefter fick bitarna ägna eftermiddagen åt att bada i en blandning av chilisås, torkad och malen 
I år insåg vi att vi hade plats både i frysen och budgeten, så vi flinade tillbaka och sa ”ok, då tar vi tio stycken”. Stackarn blev helt tyst några sekunder innan han försiktigt frågade ”på allvar?”. Han började snabbt packa ihop korvarna, och sa till en av killarna bredvid att han behövde lite packhjälp. Det kom samma reaktion där: ”Va? På allvar?”. Till slut var de tre personer som packade korv åt oss, och en av säljarna ropade glatt ut över folksamlingen ”tio korvar till samma kund!”. Trots att han har tjatat om sina tio korvar hela tiden verkade det som att han faktiskt aldrig hade sålt så många på en gång. Det fnissades och stirrades ganska bra medan vi väntade på korvarna, och det var ju inte direkt så att försäljningen avstannade sedan.
Basic personligt 