Lena Mellin tar upp den viktiga frågan om personvalen, något som vi den här veckan såg var fullständigt meningslösa. Därför är jag lite skeptisk till Joshens idé om att personkryssa mer, om det inte visar sig finnas fler personer som Camilla Lindberg som är tillräckligt starka för att stå emot partipiskan även när det blåser lite grand.
Jag vet bara hur det är i IT-branschen, men som jag har uppfattat det så är det i alla företag, förutom på nivån ”do you want fries with that?”, viktigt att anställa folk som inte håller med, utan vill göra saker på andra sätt. Det är först då som företaget kan utvecklas, hitta effektivare lösningar, och bli ”mentalt smidigare”. Det lrävs om man ska kunna lösa svåra problem. För mig som programmerare är det livsviktigt att folk inte är överens. Oavsett om det är chefen eller en kollega som sågar mina förslag utmed fotknölarna eller jag som sågar deras, har de lösningar som kommit fram i slutet av det tumultet varit markant mycket bättre än ursprunget. Som jag skrev ganska nyligen så ställer jag mig själv numera alltid frågan ”varför är det här fel?”, inte ”är det här rätt?”, eftersom den förra frågan ger bättre svar.
Samma attityd behöver riksdagen få. Inte som sossarna nu som sa nej till det som i praktiken var deras eget förslag mest för att jävlas, utan att man har 349 personer som även om de inte är överens om detaljerna, fortfarande är överens om vissa grundläggande värderingar som vår grundlag, de mänskliga rättigheterna, och att slutpoängen måste vara att göra Sverige bättre, både för medborgarna, företagen, och de utifrån som vill göra affärer med oss. Där är vi nämligen inte än på långa vägar.
Däremot är bloggosfären där. Några tycker personval är bra, några tycker det är dåligt. Några vill sätta upp affischer med ja-sägarnas bild och namn, några vill vänta tills nästa val. Men i slutändan vill vi ändå alla göra Sverige till ett bättre ställe, inte bara trygga vårt eget jobb under resten av mandatperioden.
Ett stycke i texten som visar att Lena Mellin inte har förstått den egentliga frågan kom ganska tidigt:
Ingen ifrågasätter att signalspaning måste bedrivas och regleras i lag. Den viktiga frågan är hur den bedrivs. Mot alla eller bara mot brottsmisstänkta?
Här finns det ganska många problem.
Antingen menar hon ”signalspaning på radiosignaler”, vilket får effekten att de som vill säga någonting hemligt använder andra medium. För 100 år sedan när det inte fanns några alternativ var det en annan sak, men vi är lite grand förbi den punkten nu.
Eller så menar hon ”signalspaning i tråd”, dvs FRA-lagen. Eftersom det mesta av det som går i de trådarna är privat kommunikation mellan vanliga medborgare, är det inte alls självklart att den spaningen ”måste” bedrivas. Tvärtom var vi ett par stycken på Riksbron häromdagen som hävdade motsatsen. FRA anser sig uppenbarligen stå över alla lagar som finns, så att stifta nya för att reglera vad de gör är ju ändå meningslöst.
Dessutom går det inte att särskilja signaler från just brottsmisstänkta. Det finns ingen ”evil bit” som man kan trigga på. Trådlösa nät gör att de utan problem kan låna någon annans IP-nummer när det behövs, plus att kryptering och saker som Tor gör att det ändå inte går att se vad de pysslar med. Alltså blir det alltid spaning mot alla, vilket pga internets arkitektur nästan per definition inte kan ge någon vettig information.
Den första meningen är alltså falsk, och frågan i den sista är meningslös. Bättre kan du, Lena.
Tillägg: Återigen skriver Mary bra om samma artikel, fast ur ett lite mer politiskt perspektiv. 🙂
Andra bloggar intressant om: fra, lena mellin, personval, övervakning, signalspaning.
Basic personligt 