Igår gick Per Hellqvist till försvar för Pär Rittsell, eftersom han tyckte att Pär hade fått lite många elaka kommentarer. Det kanske inte förvånar någon att jag inte håller med Per om speciellt mycket.
Bara för att han tycker annorlunda än de som kommenterat har han inte fel.
Jo, Pär har fler på flera punkter. Pär säger till att börja med att det är bra att det ska finnas ”en tydlig väg för rättsinnehavare att identifiera och polisanmäla brott mot upphovsrättslagen. Själva poängen med det lagförslaget var att just upphovsrättsinnehavare ska kunna gå förbi hela polisväsendet. Sedan fortsätter han med att påstå att fildelning bara handlar om musik, när det i själva verket bara är 20-25% eller nåt sånt. När han sedan kallar en miljon människor för ilitterata är det inte så konstigt att en och annan blir sur. Resten av hans text är mest förolämpningar och försök till ”guilt by association”, klassiska tecken på att man inte har några argument kvar. Samtidigt har piratsidan en närmast oändlig lista med sakliga argument. Den ena sidan har argument baserade på flera hundra års historia. Den andra sidan ägnar sig åt förolämpningar och att stämma pensionärer utan datorer på miljonbelopp. Vem som därmed har ”fel” och redan har förlorat diskussionen är självklart. Dessutom är Pär journalist, och borde ha bättre förståelse för betydelsen av hemlig kommunikation, vilket gör det ännu allvarligare.
Så länge lagen säger på ett sätt så är det så.
I vissa fall krävs helt enkelt lite civil olydnad. Eller skulle Rosa Parks också ha gett med sig, och försökt få bort diskrimineringen mot svarta på juridisk väg? I en bok jag såg idag så finns det någon delstat där det är förbjudet att ha sex med oskulder. Ibland krävs det att man visar att saker som inte har något verkligt offer, inte längre borde vara olagligt. Skivbolag som inte ens tillhandahåller sina artisters material räknas inte som offer.
Tycker du inte om lagen så påverka den som skrivit den.
Det är det som Piratpartiet och alla fildelningsvänliga bloggar håller på med. Som tack blir oftast Piratpartiet hånat i IDG’s tidningar, och när folk skriver kommentarer på IDG’s artiklar, fyllda med sakliga argument för att visa varför författaren har fel, bedömer Per det som ”trist”.
Musik, film och mjukvara är en produkt som i de flesta fall säljs som vilken produkt som helst på marknaden.
Nej, det är precis det som är problemet. Inga av de regler som gäller för köp av andra produkter, gäller här. DRM gör att filerna inte går att använda på vissa märken av spelare. Filerna går inte att sälja vidare. Filmer köpta i ett annat land fungerar ofta inte när man kommer hem. Att spola framåt eller bakåt är på vissa ställen förbjudet, trots att det inte finns några tekniska skäl till det. Det finns helt enkelt massor med begränsningar och förbud, bara för att tillfredsställa mediachefernas kontrollbehov. På alla andra marknader görs produkterna bättre för konsumenten, men här görs de så dåliga som möjligt.
Vill någon ge bort det de skapat så är det alldeles utmärkt.
Det här är inte heller sant. Om man vill ha ett avtal med Stim, för att få pengar när ens musik spelas i radio, får man inte längre dela ut låtarna gratis. Branschen är full med sådana regler för att upprätthålla status quo, och slippa behöva vara kreativa.
Mycket av debatten verkar försöka fokusera på att musik, film och programvara är någon slags rättighet för var och en att konsumera.
Nej, det är det ingen som har påstått. Däremot mår samhället bättre ju mer spridning det är av kulturen. Folks liv blir rikare, och det skapas mer kultur. Det måste ju vara samhällets välbefinnande som är det viktiga, inte att skydda enstaka företagstyper som den tekniska utvecklingen har gjort onödiga.
Att välja att inte köpa en vara är också att ta ställning. Då sänder man förhoppningsvis signalen att varan är för dålig eller för dyr. Förhoppningsvis uppfattar säljaren det och agerar därefter för att undvika vikande försäljning. Gör de inte det så är det deras problem.
Det är här det börjar bli svårt, för så här är det helt enkelt inte. Om man inte köper CD-skivor tolkar musikbranschen det som att de är hotade av fildelningen, och lobbyar för att införa övervakning av hela befolkningen. Dessutom ska jag som övervakad själv betala för kalaset. Det är i högsta grad mitt problem. De har haft 10 år på sig att agera, och det enda de har kommit på är mer övervakning. Att säga att säljaren inte lyssnar är årets underdrift.
Visst, folk är stundtals ganska agressiva mot Henrik Pontén, men det är inte så konstigt. Han går först i ledet för att avskaffa privatliv, demokrati och rättssäkerhet. Sådana personer är farliga, och måste motarbetas.
Att försöka skrämma bort honom [Henrik Pontén] från jobbet genom mordhot, trakasserier och hot om fysiskt våld är gansterfasoner och har absolut inget att göra i en modern upplyst demokrati.
Vi väntar alla på svar på varför övervakning på en nivå som skulle få Stasi att kissa på sig av lycka skulle höra hemma så mycket bättre i den där ”moderna upplysta demokratin”.
Kom med argument som håller. Gör ditt val som konsument. Påverka lagstiftare och politiker. Föreslå för skivbolagen eller vilka de är som man nu tycker har förlegade försäljningskanaler eller marknadsstrategier hur de borde göra istället.
Det är det vi gör. Efter 10 års bloggande, kommenterande i varenda tidning, telefonsamtal och brev, har de fortfarande inte lyssnat. De tror till stor del fortfarande att DRM fungerar. De vill fortfarande avskaffa privat kommunikation och rättssäkerhet.
Dessa skyddsåtgärder och otäcka övervakningsmetoder kommer för att de uppenbarligen behövs.
Nej, det gör de inte. Musikbranschen går med vinst. Biobesöken går upp. TV-serier blir mer populära att se och köpa ju mer de fildelas. Skyddsåtgärder som DRM är det lyckligtvis fler och fler som överger, eftersom det skrämmer bort kunder. Fildelningen hotar bara branschens kontrollbehov, inget annat.
Rikta vreden mot de som genom sina handlingar fördyrar, försvårar och skapar inskränkningar i vår personliga integritet och driver oss snabbare mot ett övervakningssamhälle.
Den miljon människor som fildelar är de som spenderar mest pengar på film och musik. De delar med sig när de hittar nya artister vilket ger dem en större publik, och skapar snack i lunchrummet om nya TV-serier. Det är de som driver kulturen framåt. På något sjukt sätt skulle alltså de vara ansvariga för Bodströmsamhället. Charmigt. Det är inte heller någon som förstår hur det kan vara en bra affärsmodell att stämma sina bästa kunder. I USA har det bara lett till oändliga mängder badwill. Det är intressant att en hel bransch tycker att det är nödvändigt att göra sig till fiende med kunderna.
Mediabranschen har alltid hatat ny teknik. Nu har de gett politikerna ännu en anledning att införa övervakning av alla medborgare, om det inte skulle räcka med att skylla på terrorister och pedofiler (speciellt sådana som äter små djur). Det har ingenting med några MP3-filer att göra.
Andra bloggar intressant om: fildelning, bodströmsamhälle, pär rittsell, per hellqvist, övervakning, musik, film.
Basic personligt 