Basic personligt

Daniels personliga blogg

Dödsannons

I DN i onsdags fanns mormors dödsannons.

Vår älskade

Miriam
Fredriksson

* 31 maj 1922
+ 15 november 2007

har lämnat oss i djupaste sorg

G U N N A R

BJÖRN AGNETA
KATARINA
med familjer

Släkt Vänner

Du omsluter mig på alla
sidor och håller mig i din hand
Ps 139:5

Begravningsgudstjänsten
äger rum lördagen den
1 december kl 13.00 på
Frälsningsarméns 6:e kår,
S:t Göransgatan 61.
Därefter inbjudes till
minnesstund. O s a till
alfa/Bardels Berg. byrå tel
08-34 02 80 senast
27:e november. Tänk gärna
på Cancerfonden
pg 90 19 86-0

Annonser

november 25, 2007 Posted by | cancer | 1 kommentar

Bye bye, mormor

Mormor i Mariehamn I 35 år har min mormor Miriam och jag bakat pepparkakor ihop varje år i november. Det brukade bli mellan 1000 och 1500 stycken. I början, när jag var typ 3 år, var det hon som både gjorde degen och gjorde alla kakor, medan jag nog mest åt deg. Under några år bakade vi ihop, och de senaste åren har jag gjort både deg, utkavling och gräddning, medan hon satt bredvid och räknade och la ner i burkar. Det var några tydliga övergångar när jag bytte upp mig från barnkaveln till en riktig träkavel och när jag började baka allting själv. Det är fortfarande ingen som riktigt förstår hur det gick till det år då jag fortfarande använde en 15 cm bred barnkavel och ändå baka ut över tusen kakor på två dagar.

Den här helgen har alltid varit strikt helig, och även när jag pluggade i Umeå åkte jag ner varje år. Vi gjorde två sorters kakor, dels väldigt tunna på en deg med smör och vitt socker, och dels ganska tjocka på en helt fettfri deg. Det senare receptet var från hennes mamma, och gjordes på samma sätt sedan 1800-talet. Att vara del av en så långt och personlig tradition är mäktigt.

Självklart har pepparkakorna bara varit en ytterst liten del av det hela. I och med att det alltid har varit i mitten av november så har det varit lagom att ta fram julsakerna. äta säsongens första lutfisk och så vidare. Dessutom var det under många år lite samtalsterapi för oss båda, då vi avhandlade det mesta i livet, kanske framför allt alla konstiga släktingar som har hittat på underliga saker. Det har varit allt från försnillande av enorma mängder skog som testamenterades till en vidrig frikyrkopastor (tänk ”Runar”, fast slemmig), skilsmässor (jag tror vi har ett snitt på två äktenskap per person nu) och privata små gömställen med äpplen och brödbitar i skafferiet. Resten av släkten skulle få hjärtattack om de visste hur mycket jag vet om dem.

När jag var sju år bröt jag benet, och tillbringade ett tag på sjukhus. En natt sov mormor kvar på en madrass bredvid min säng, och även om jag inte kommer ihåg det själv så hade jag tydligen flera gånger under natten vaknat upp, tittat ner för att kolla att hon låg kvar, för att sedan andas mycket lugnare och somna om.

Det var mormor jag ringde när jag som liten hade det jobbigt, det var hon som följde med på tåget hela vägen till min pappa utanför Dingle för att samma eftermiddag åka hem till Stockholm igen, och hon som jag lurade ut för att klättra på bergen på Söder en sen kväll när Åhléns fyllde år och skulle ha ett jättefyrverkeri trots att hon redan hade gått och lagt sig.

Det var mormor jag hade med mig när jag som tonåring började köpa kläder själv. Det blev både lunch och fikande innan vi var klara, och självklart mycket prat om tjejer, skolan, konstiga eller frånvarande släktingar och allt vad det nu var. Hon hade också saker som hon funderade över, så vartefter åren gick så hjälpte vi nog varandra lika mycket i att växa som människor och ta kontroll över våra liv.

Att hitta personliga och betydelsefulla presenter var aldrig något problem för någon av oss. ”Ni känner varandra ganska bra, va?” som min mamma sa en gång när jag hade köpt en bok som mormor hade pratat om bara någon vecka tidigare (utan min vetskap). Jo, 35 år med semestrar, restaurangbesök, julbak, konserter med Jean-Michel Jarre i Globen (”nu vet jag hur det är i himlen”, som hon sa när lasershowen drog igång) och djupa diskussioner har den effekten.

Runt 1990 fick hon bröstcancer. Samma dag var hon och besökte mig på jobbet, varvid hon för första gången fick smaka sushi. Hon tyckte att det var värt ett försök, för hon skulle ju ändå dö. Det blev mer sushi under årens lopp sedan, och därefter både koreanskt och annat.

Hon fick låna en dator för några år sedan, vilket slutade med att hon nu hade ett ganska snabbt bredband och gjorde både bankaffärer och deklarationen på nätet och mailade folk i hela landet. Hon hade gått ner till nuvarande Swedbank och sagt ”Hej, jag skulle vilja öppna ett konto med internetaccess här så att jag kan deklarera från min Linuxdator”. Drygt 80 år gammal, vithårig och intensivt stödjande på en käpp. De hade blivit lite förvånade, kan vi sammanfatta deras reaktion som. Men deklarationen gick bra.

Min bror skulle tävla i Kendo, och på vägen dit ramlade hon och fick ont i axeln. Lite smärta hit eller dit kan man ju inte bry sig om, så hon satt kvar hela dagen och hejade på. På kvällen när hon kom till sjukhuset visade det sig att axeln var bruten, så hon fick gå med mitella hela vintern. Hon utnyttjade det till att köpa en snygg kappa som sveptes runt axlarna. Istället för att se sjuk ut, fick hon istället komplimanger för hennes snygga kläder.

Hon och morfar var ute och reste en del de senaste åren, framför allt tillsammans med mamma och mammas man Gerhard. Nu i augusti skulle de upp till Gerhards barndomshem utanför Pajala, för första gången för min morfar. Mormor hade varit där ett par gånger tidigare, och höll sedan flera år tillbaka kontakten med infödingarna där via email. Några dagar innan de skulle åka blev hon dålig, och fick upp allting hon åt. De åkte till sjukhuset, och fick efter ett tag en preliminär diagnos på tarmvred. De öppnade för att fixa det, och upptäckte att den där bröstcancern hade lämnat några spår kvar, som nu hade skapat en stor hinna över hela tarmsystemet som inte gick att ta bort.

Därefter var det totalt kaos. Operationssåren vägrade läka, tarmar och magsäck kopplades förbi, och hälsan gick både upp och ner innan det stabiliserade sig någorlunda. Hon fick komma hem en kort period, men då hade cancern nått bukspottskörteln, vilket gjorde henne extremt förvirrad. Under den första tiden låg hon på Sös, med mamma eller Gerhard vid sin sida varje dag. De var tvungna att åka iväg ett tag, och då satt jag och Ullis där istället. Hon sov mycket, ibland väldigt oroligt. Då öppnade hon ögonen och såg någon av oss sitta bredvid. Med en gång kom ett stort leende, varvid hon somnade om, hur lugn som helst. Att det nu var precis omvända roller mot 30 år tidigare var väldigt tydligt. Ett av de bästa minnena är nog när hon kunde få äta på riktigt för första gången på en månad, och sakta men säkert åt en Piggelin. Det är omöjligt att njuta mer och vara lyckligare än hon var då.

Det var nära ögat flera gånger under de här månaderna, och när hon kom tillbaka en av gångerna fick hon frågan hur man säger hejdå till någon man älskar. ”Man säger bye bye”, svarade hon direkt. Samma humor hade hon ända till slutet, så personalen både på Sös och på Ersta (där hon låg efteråt) gick ofta dubbelvikta av skratt från hennes rum. Alla som träffade henne älskade henne, för det gick helt enkelt inte att göra något annat.

När mamma fyllde år nyligen så firade vi det med lite laxpannkaka på hennes rum. Allting för att hon skulle få känna att hon var älskad och fick vara med i livet så länge som möjligt.

Den senaste veckan sov hon nästan dygnet runt, men varje dag var mamma eller Gerhard ändå där så att hon skulle känna att hon inte var ensam. Igår la njurarna av, och andningen började bli ryckig och ytlig. Så sent som vid sju i morse hade ingenting ändrats ytterligare, men precis när mamma och Gerhard kom dit halv tio i morse så slutade hon andas, pulsen vibrerade lite, och så somnade hon in. Hon hade fått både smärtstillande och annat, så hon hade varken ont eller var orolig. Hon var nog mest bara fantastiskt uttråkad. Att ligga stilla i en säng var liksom inte hennes grej. Så sent som i juli hade hon varit antingen borta på middag eller inne i stan varenda dag en hel vecka.

Nu har hon äntligen fått ro, och slipper ligga och vara frustrerad och uttråkad. Inte för att det gör sorgen och saknaden så mycket enklare, men ändå.

Ullis skrev om henne tidigare idag. Sabina skrev också lite grand.

Andra bloggar om: , .

Texten ovan är godkänd och uppskattad av samtliga inblandade, så kommentarer om att ovanstående är kränkande eller annat trams kommer ej godkännas.

november 15, 2007 Posted by | cancer | 15 kommentarer

Slut

Då var det över. Äntligen har hon fått ro.

november 15, 2007 Posted by | cancer | Lämna en kommentar

Hopp

Det ser så positivt att de ska utreda ”vård i hemmet”. Vågar man hoppas, även om det finns andra alternativ som är troligare?

Andra bloggar om: , .

september 7, 2007 Posted by | cancer | Lämna en kommentar

Njutning

Jag har sällan sett en sådan njutning och livsglädje som den som en liten Piggelin gav idag. Jag förstår inte hur man inte kan vilja ta del av de ögonblicken. De är guld värda, och jag kommer bära med mig bilden av det där småbarnsbusiga och ända in i själen lyckliga leendet resten av livet.

Andra bloggar om: , , , .

september 6, 2007 Posted by | cancer | Lämna en kommentar

Ondska

Vissa personer, som än så länge ska få fortsätta vara anonyma, är uppenbarligen inget annat än egoistiska, korkade, paranoida och ända in i själen enbart ondskefulla. Återigen är det den svagaste personen i sammanhanget som får lida mest.

Jag är trots allt inte ens speciellt förvånad, jag tycker bara att det är ohyggligt sorgligt.

Andra bloggar om: , .

september 5, 2007 Posted by | cancer, idioti | 2 kommentarer

Inte bra

Att blöda från ett operationsärr när man inte kan opereras fler gånger är inte speciellt bra.

Andra bloggar om: .

september 2, 2007 Posted by | cancer | 1 kommentar

Upp igen

Dagens dipp avklarad. Frågan är ju hur många fler den där stackars kroppen orkar med.

Samtidigt så är skallen helt klar. Lagom kul att ha oändlig livsvilja och massor av humor samtidigt som kroppen inte lyder för fem öre.

Andra bloggar om: .

augusti 26, 2007 Posted by | cancer | Lämna en kommentar

Ålderns höst

Idag är det den sista december. Vad klockan är vet ingen, men datumet är inte så mycket att göra åt.

Andra bloggar om: .

augusti 26, 2007 Posted by | cancer | 1 kommentar

Relationer

Tänkte på titeln på boken av den där mannen vars fru hade dött i cancer, ”En sorts kärlek”. Det finns verkligen hur många typer som helst.

Några verkar vara ganska allmänna, men så finns det de där som är lite mer unika, helt enkelt för att de grundar sig i så många år, så många förtroenden, och så mycket personlig utveckling på båda sidor. Där båda personerna är så fundamentalt annorlunda än de hade varit annars. När bara blotta tanken på att det snart är slut ger en så djup och intensiv smärta att man inte vet vart man ska ta vägen, för att det inte finns någonstans att gömma sig.

Hur förklarar man sådant för någon som inte redan har förstått? Behöver man ens försöka, eller är det bara slöseri med tid? Speciellt med de som tror att de förstår, men egentligen inte är ens i närheten.

Som vanligt med den här taggen så gäller principen ”ni som vet vem det handlar om, vet vem det handlar om”.

Andra bloggar om: , , .

augusti 24, 2007 Posted by | cancer | Lämna en kommentar