Basic personligt

Daniels personliga blogg

Armhävningar

På träningen i torsdags gjorde vi mest olika varianter på losstagningar och nedtagningar, trevligt nog de som är till min nästa gradering (när det nu blir). Eftersom man då ofta rör sig lite mindre än när man sparkar och slår så är det lätt att man tappar värmen, så den kreativa tränaren (hej Peter) kom på att vi skulle göra 15 armhävningar och 30 situps med 10-15 minuters mellanrum genom hela tvåtimmarspasset. Jag behöver träna upp mina handleder, så jag gjorde armhävningarna på knogarna.

Ja, jag fick träningsvärk. Men inte i handlederna som jag hade trott, utan i mina triceps! WTF? Nu, nästan fyra dygn senare, är de fortfarande ömma. Jag som inte ens visste att jag hade några, så det var ju en positiv överraskning.

Undrar vilka muskler jag kommer få spöksmärtor träningsvärk i idag.

Andra bloggar om: , , , .

Annonser

juni 23, 2008 Posted by | shorinjikempo | 2 kommentarer

Shorinjikempo mot FRA

Idag var det ett två timmars träningspass, vilket behövdes med tanke på de senaste dagarnas kaos. Att få koncentrera sig helt och hållet så pass länge på någonting annat, samtidigt som man jobbar livet ur sig och kroppen svarar med att pumpa en full med adrenalin och endorfiner, gjorde gott. Jag är lugnare nu.

På slutet vad det en liten fysvända, där en av uppgifterna var att under 30 sekunder eller nåt slå och sparka på en gigantisk sandsäck som hänger i hörnet av lokalen. Det gick ju bra, bortsett från att den ganska snabbt ändrade skepnad och mest såg ut som Bodström, Tomhylsan, och allt vad det var i en enda stor röra. Det hade en negativ effekt på koncentrationen, men en märkbart positiv effekt på slagstyrkan.

Man måste väl få ha drömmar, eller hur?

* * *

För övrigt är det bra att kriget mot terrorismen går vidare, och ser till att stoppa direkt farliga individer. Sådana här saker finns säkert i Sverige också, så det är bra att vi kommer få en effektiv bevakning mot det. Tänk, hans pappa kanske skulle maila om det till någon person här i Sverige, och det vet man ju aldrig hur det skulle kunna sluta. Mord, en sprängd byggnad, en trosknapp i ögat, möjligheterna är ju oändliga.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket yrkesstolthet man har när man tar sådana här beslut. Jag menar, man måste ju ha någon fungerande hjärncell, och förstå vad man pysslar med. Hur känns det när man tar ifrån en 3-åring dess favoritleksak, vilket i många fall kan leda till flera timmars gråt och skrik, enbart för att visa vem det är som har makten i den lokalen? Vad säger man när man kommer hem på kvällen? ”Idag känner jag mig stolt älskling, jag har varit med och avstyrt ett ondskefullt terroristdåd!” Eller?

Min mamma brukar säga ”man förstår inte alltid allting alla gör”. Nej, det har varit tydligt den här veckan.

Andra bloggar om: , , , , .

juni 19, 2008 Posted by | idioti, politik, shorinjikempo | Lämna en kommentar

Shorinjikempo vs Ju-Jutsu

Eftersom det finns så många olika budostilar så känns det som en ganska normal reaktion att undra hur den stil jag själv tränar, Shorinjikempo, skulle stå sig mot de andra, givet en person med liknande storlek, fysik och antal års träning. Idag fick jag inte reda på det.

Studentklubben i Stockholm har varje år sommarträning i någon annan lokal, ofta för att den ordinarie lokalen är stängd, eller för att få vara i en lite mindre och billigare lokal när det är lite färre som tränar. I år är de i Enskedehallen, i en budolokal som vanligtvis används av bland annat en klubb som kör ”Sport Ju-Jutsu”.

Nåväl. I dag var det en av killarna från studentklubben som var med dem på ett av deras pass, och därefter var en av deras tränare med på vårat. Han var ungefär i min ålder, dvs trettionågonting. Efter lite uppvärmning så ska vi då köra Tenchi Ken Dai Ikkei, vilket är den första ensamform man får lära sig, och den enda man behöver kunna till första graderingen. Tre slag, tre blockeringar, en spark. Plus lite sidbyten, steg och annat smått och gott. Efter ett par vändor ska vi köra den två och två och ge varandra feedback, varvid jag hamnar med honom. Ok, jag börjar räkna. Ichi, Snyggt slag. Ni. Ännu ett snyggt slag. Ok… den här killen hade tränat slag förut! Blockeringarna gick sämre, mest för att våra varianter nog är lite speciella. Några repetitioner senare tog han sig igenom den tillräckligt bra för att förmodligen få godkänt på första graderingen. Det tog mig ett halvår att komma dit. Hmm. Nu började jag bli lite nervös.

Sedan körde vi randori, a.k.a. sparring, dvs fria attacker, om än med lite begränsningar i antal, vem som får attackera och så. Det är en träningsform för att lära sig hantera attacker, inte en tävling i vem som kan få in flest träffar. Först var det mjuk randori, dvs fasthållningar. Jag körde med jutsu-killen nu också. LITE oväntade attacker, minst sagt. De gånger jag fick in en bra teknik studsade han förvisso ner ganska effektivt också. Ingen av oss verkade ha en aning om vad som skulle hända, man bara tappade balansen och studsade i golvet. Eller blev slängd. I vanliga fall så vet man ju på ett ungefär vad som kommer och kan parera lite grand, men nu var jag helt lost. Även om jag fick ner honom emellanåt, var det ingen tveksamhet om vem som hade övertaget. Behovet av att byta riktning åt ett oväntat håll blev hur som helst pinsamt tydlig.

Efteråt var det hård randori, dvs sparkar och slag, och de som han körde mot då verkade få jobba bra de också.

Jag kunde inte låta bli att fräga hur länge han hade tränat, och vad. Han hade svart bälte i alla fall, så det var ju uppenbart att han hade varit med förr. Jaha. Han hade tränat i 20 år, både ett flertal Ju-Justu-stilar, karate, och diverse annat. Dessutom hade han tävlat i hur många år som helst.

Om det skulle komma fram någon till mig som inte riktigt visste vad han pysslade med, skulle jag förhoppningsvis klara mig hyfsat numera. Kanske. Eller hur jag nu ska uttrycka mig för att inte locka till mig varenda våldstokig tonårskille som i morgon kommer attackera mig på tunnelbanan i morgon med ett ”så du tror att du kan ta mig va, din jävla nörd? va? va? va?”. Bättre än jag hade gjort för några år sedan i alla fall, plus att jag förmodligen inte skulle vara första alternativet att attackera från första början. Men stå emot en kille med 20 års budo i ryggen…. njae, not so much. Inte för att en sådan någonsin under några som helst omständigheter skulle attackera någon på gatan, men ändå.

Sedan pratade vi om behovet av ensamformer kontra parträning, stilrenhet kontra pragmatism och att det ju är bättre att få blåmärken och fläskläppar i dojon än på Stureplan. Den delen hör ju till, lika mycket som den fysiska träningen. Ett synnerligen kul och intressant pass. Nu ska jag bara sätta in en nål med näringslösning i armen så jag kan få tillbaka lite vätska i kroppen under natten, för nu känns det som jag ligger tio liter back eller så.

Andra bloggar om: , , , , , .

juni 16, 2008 Posted by | shorinjikempo | 3 kommentarer

Träning i värmen

Jaha, det har varit 25 grader varmt i en vecka eller två, med det dubbla (plus moms) på kontoret. En skön eftermiddagssol som skiner rakt in och värmer upp en kubikmeter luft mellan fönstret och den vita gardinen någon decimeter bort, håller effektivt alla eventuella frostskador på behörigt avstånd.

Jag har flera gånger sagt att min IQ går ner på tvåsiffrigt vid 25 grader, och ensiffrigt vid 30. Som bevis framför jag följande beskrivning av gårdagen.

När det var för varmt för att sitta kvar på kontoret, trots minimal klädsel, åker åker jag till Enskedehallen. Där sätter jag först på mig en träningströja, för den brukar ta hand om eventuella vätskeförluster så att man kan ha dräkten ett pass till utan att behöva tvätta den så ofta. Därefter på med dräkten, som precis som de flesta andra budopyjamasar mest kan liknas vid jeanstyg, med långa armar och ben. Där någonstans insåg jag att jag inte frös så mycket.

Sedan in i en liten lokal som redan var uppvärmd av ett tidigare gäng. 15 minuter brottning och kast, 1 timme sparkar, slag och nedfällningar (då jag ändå inte tog i så mycket som jag brukar), samt ytterligare 15 minuter brottning senare, konstaterade jag dels att vattenflaskor är en bra uppfinning, och att dräkten nog måste tvättas innan den används igen. Av någon anledning var sedan vågen nere på 74 komma någonting för första gången på länge när jag kom hem. Ack, dessa slumpmässiga sammanträffanden.

Det är smart att sommmarträna. Yup. Verkligen.

Ursäkta mig, men nu måste jag gå och falla i koma.

Andra bloggar om: , , .

juni 3, 2008 Posted by | idioti, shorinjikempo | 1 kommentar

Bilder från SM i Shorinjikempo

Idag var det SM i Shorinjikempo, med ett tillhörande träningsläger. Det är fortsatt träning i morgon också, men därifrån har jag inga bilder än. Konstigt det där. I år var det Stockholm Södra som anordnade det hela, på Idrottshögskolan. Det är studentklubbens före detta lokaler, så det var lite nostalgiskt.

Innan träningen börjar vi alltid med lite städning. Alltid sopning, och ibland även torkning med våt trasa. Det var en stor lokal, så jag och några killar till tog ena halvan, så fick några tjejer ta andra halvan (Lena, Charlene, Hanna och Lotta). Jag vet inte om Magnus längst till vänster tror att han är projektledare, eller vad det var han pysslade med där.

Alla bilder är förresten klickbara, så blir de lite större.

Vi tränade på förmiddagen, och efter lunch var det dags för tävling. Först behövde domarna konferera lite grand (Pontus 4 dan, Åke 4 dan, Alex 4 dan, och Anders 5 dan). Det fanns fler riktigt högt graderade, så i dan-gruppen var de nästan varannan med 4 dan eller högre under träningspassen. Det tar 15-20 år att komma dit, så det är läskigt duktiga killar vi har i det här landet.

Det var även lite publik, även om en stor del nog utgjordes av övriga på lägret, folk från klubbarna i stan som inte var med på lägret ändå, samt lite vänner och familj. Tyvärr ingen TV 4 i år.

Uppställning. Dan-graderade till vänster, kyu-grader till höger.

Tävlingsformen är uppvisning, dvs en serie attacker och försvar som man har tränat in i förväg. Oftast är man två stycken, men i år var det en tremannagrupp med (Erik, Kalle och Lena från studenterna).

Två ovanligt duktiga grönbältare från Göteborg, Andreas (tolken från Karlstadslägret) och Carin.

Det var även två tjejer från Stockholm Norra, dvs Åkersberga, men jag fick tyvärr inga bra bilder på dem.

Lisa från Karlstad bjöds på en liten flygtur.

Crouching Tiger Hidden Dragon-vibbar, någon? Hanna attackerar Lotta…

… vilket som sig bör slutar med att hon själv flyger i golvet.

De regerande svenska mästarna Anna och Lovisa, efter en spark från Lovisa. De är förmodligen de som tränar mest seriöst inför tävlingar, men så blir ju resultaten därefter.

När motståndaren väl är på golvet måste denne ju hållas fast, vilket vi lär oss ganska många versioner på.

Lovisa bjuds på en flygtur. Ja, jag gillar när folk är i luften.

Vaddå ”sparka inte på den som ligger”? Varför inte? Solar plexus är ju så fint blottad.

Lena gav sig på Erik efteråt (för att fira sin vinst?), men ingen bredvid lyckades identifiera vad det var för teknik hon använde. Den såg förvisso inte så effektiv ut.

Andra bloggar om: , .

maj 24, 2008 Posted by | shorinjikempo | 2 kommentarer

SM i Shorinjikempo i morgon

I morgon (24/5) är det årets SM i Shorinjikempo, på Idrottshögskolan bakom Stadion. Det börjar klockan 13, och prisutdelning och sånt ska vara klart runt 14.30. Kort men intensivt. Alla som vill är varmt välkomna, för att se hur välkoreograferat ”filmslagsmål” kan se ut. Räkna med både många kast och massor med kiai.

Anna och Lovisa som vann SM förra året kom på medaljplats i EM efteråt (eller om de till och med vann, kommer inte ihåg), så det är hög klass på deltagarna.

Resten av helgen är det träningsläger, så det kommer vara ganska många (gissar på 50-80 pers) som gör er sällskap i publiken, så det blir riktigt bra stämning.

Hoppas vi ses där!

Andra bloggar om: , .

maj 23, 2008 Posted by | shorinjikempo | Lämna en kommentar

Kunskap och utmaning

Under gårdagens Shorinjikempopass pratades det mycket om utmaning i relation till ens kunskap, och vad som händer både när de matchar och när den ena är rejält större än den andra.

Det speciella med budo, till skillnad från att bara hoppa upp och ner hos Friskis & Fetish, är ju att nivån på utmaningen kan ändras så markant. Även den enklaste nybörjarteknik (uchi uke zuki) gick att skruva till och ändra förutsättningarna för, så att den var långt ifrån uppenbar även för de mer rutinerade i gänget. Därmed kan man känna att man måste pressa sin kunskap uppåt för att klara av uppgiften, precis lagom för att det varken ska bli långtråkigt eller omöjligt.

Att budo är en mental resa, som absolut inte har någonting med ”våld” att göra, blir alltmer uppenbart. Jag visste det till viss del redan innan jag började, men inte att det skulle vara så här genomgående och allmängiltigt. Den förbättrade fysiken och motoriken känns nästan som en bieffekt ibland.

Andra bloggar om: , , .

maj 16, 2008 Posted by | problemlösning, shorinjikempo | 5 kommentarer

Shorinjikempo med mamma

Både mamma och jag var gräsänklingar den här helgen, så vi bestämde oss för att umgås lite idag.

Vår helgträning är numera flyttad till lördagar, så den ville jag ju inte missa. Alltså föreslog jag att hon skulle komma och vara med, för att se hur ett pass kan se ut, och känna lite på rörelserna själv. Hon brukar träna regelbundet ändå, så fysiskt var det inga problem.

Vi kommer dit, och när det är dags att sätta igång så tittar jag mig runt. Ingen av huvudtränarna var där, för den ena skulle jobba och den andra hade förhinder av något slag. Regeln är att i så fall är det den person som är högst graderad som håller i träningen, så jag börjar spana. Ingen annan svartbältare. Några 1 kyu? Ja, två stycken, men de ska vara med i SM om tre veckor, så de var upptagna med det. Några 2 kyu? Ja, jag.

Hoppsan, det där hade jag inte räknat med.

Vi körde lite grunder med slag, sparkar och blockeringar, en ensamform, och sedan fick hon prova på uchi uke zuki (blockera slag mot huvudet och kontra med slag mot magen). Det gick ganska bra till slut, men jag insåg nog inte förrän då hur mycket det är att hålla reda på. Att röra en hand eller ett ben är en sak, men att samtidigt både göra varsin sak med händerna, samtidigt som fötterna ska flyttas och överkroppen vridas och flyttas hit och dit, är en helt annan. Inte undra på att det tar några år innan man slutar se ut som en katastrof. Det gör det också väldigt tydligt hur mycket hjärnan är med och jobbar när man tränar Kempo, vilket inte heller är direkt uppenbart.

Att när man som den som håller träningen dessutom räkna på japanska gjorde det inte lättare. Den här gången heller.

Nu efteråt verkar det som om båda två är lika trötta både fysiskt och mentalt. Vad skulle kunna vara ett bättre sätt att umgås än det? 🙂

Andra bloggar om: , , .

maj 3, 2008 Posted by | shorinjikempo | 1 kommentar

Uppvärmning – japan style

Det var ju Shorinjikempoläger i Karlstad förra helgen (dag 1, dag 2), och som jag lovade så kommer här en video på uppvärmningen vi gjorde på söndagen. Först gick vi runt för att lära oss ramsan, och därefter började vi springa. Jag syns emellanåt, någonstans i mitten när vi springer. Enjoy!

Här är texten. Orden i normal font är för ledaren, och de i italics är för de övriga.

Hidari, hidari, hidari, migi

Hidari, hidari, hidari, migi

Ichi, ichi, ichi, ni

kiai

Ichi, ichi, ichi, ni

kiai

Hocho, hocho, hocho, tore

ichi

tore

ni

tore

san

tore

shi

tore

ichi

kiai

ni

kiai

san

kiai

shi

kiai

ichi, ni, san, shi

ichi, ni, san, shi

Andra bloggar om: .

april 28, 2008 Posted by | humor, shorinjikempo | 7 kommentarer

Bakåtfall funkar

Jag har inte så mycket mer att säga om idiotin att samtidigt hävda hur viktigt det är med att skydda den personliga integriteten samtidigt som man ger FRA frikort att avlyssna all internetkommunikation, eller att den ansvarige polismannen undersökte ett ärende samtidigt som han pratade om att börja jobba för den ena parten, så jag nämner lite om Shorinjikempo igen istället.

Som de flesta andra budosorter har vi framåtfall och bakåtfall, och de senare har gett mig problem i samtliga tre år jag har tränat. Idag lyckades jag för första gången både placera armarna rätt och böja och sträcka på rätt ben. En liten duns på rumpan, varvid jag utan att något av knäna hade tagit i golvet eller böjt armarna ur led, helt plötsligt stod upp igen. Coolt. Kroppskontrollen går åt rätt håll, även om det inte går fort. Det är nästan lite lustigt hur svårt det är med motoriken ibland.

Andra bloggar om: , .

april 22, 2008 Posted by | shorinjikempo | 7 kommentarer