Basic personligt

Daniels personliga blogg

Shorinjikempo vs Ju-Jutsu

Eftersom det finns så många olika budostilar så känns det som en ganska normal reaktion att undra hur den stil jag själv tränar, Shorinjikempo, skulle stå sig mot de andra, givet en person med liknande storlek, fysik och antal års träning. Idag fick jag inte reda på det.

Studentklubben i Stockholm har varje år sommarträning i någon annan lokal, ofta för att den ordinarie lokalen är stängd, eller för att få vara i en lite mindre och billigare lokal när det är lite färre som tränar. I år är de i Enskedehallen, i en budolokal som vanligtvis används av bland annat en klubb som kör ”Sport Ju-Jutsu”.

Nåväl. I dag var det en av killarna från studentklubben som var med dem på ett av deras pass, och därefter var en av deras tränare med på vårat. Han var ungefär i min ålder, dvs trettionågonting. Efter lite uppvärmning så ska vi då köra Tenchi Ken Dai Ikkei, vilket är den första ensamform man får lära sig, och den enda man behöver kunna till första graderingen. Tre slag, tre blockeringar, en spark. Plus lite sidbyten, steg och annat smått och gott. Efter ett par vändor ska vi köra den två och två och ge varandra feedback, varvid jag hamnar med honom. Ok, jag börjar räkna. Ichi, Snyggt slag. Ni. Ännu ett snyggt slag. Ok… den här killen hade tränat slag förut! Blockeringarna gick sämre, mest för att våra varianter nog är lite speciella. Några repetitioner senare tog han sig igenom den tillräckligt bra för att förmodligen få godkänt på första graderingen. Det tog mig ett halvår att komma dit. Hmm. Nu började jag bli lite nervös.

Sedan körde vi randori, a.k.a. sparring, dvs fria attacker, om än med lite begränsningar i antal, vem som får attackera och så. Det är en träningsform för att lära sig hantera attacker, inte en tävling i vem som kan få in flest träffar. Först var det mjuk randori, dvs fasthållningar. Jag körde med jutsu-killen nu också. LITE oväntade attacker, minst sagt. De gånger jag fick in en bra teknik studsade han förvisso ner ganska effektivt också. Ingen av oss verkade ha en aning om vad som skulle hända, man bara tappade balansen och studsade i golvet. Eller blev slängd. I vanliga fall så vet man ju på ett ungefär vad som kommer och kan parera lite grand, men nu var jag helt lost. Även om jag fick ner honom emellanåt, var det ingen tveksamhet om vem som hade övertaget. Behovet av att byta riktning åt ett oväntat håll blev hur som helst pinsamt tydlig.

Efteråt var det hård randori, dvs sparkar och slag, och de som han körde mot då verkade få jobba bra de också.

Jag kunde inte låta bli att fräga hur länge han hade tränat, och vad. Han hade svart bälte i alla fall, så det var ju uppenbart att han hade varit med förr. Jaha. Han hade tränat i 20 år, både ett flertal Ju-Justu-stilar, karate, och diverse annat. Dessutom hade han tävlat i hur många år som helst.

Om det skulle komma fram någon till mig som inte riktigt visste vad han pysslade med, skulle jag förhoppningsvis klara mig hyfsat numera. Kanske. Eller hur jag nu ska uttrycka mig för att inte locka till mig varenda våldstokig tonårskille som i morgon kommer attackera mig på tunnelbanan i morgon med ett ”så du tror att du kan ta mig va, din jävla nörd? va? va? va?”. Bättre än jag hade gjort för några år sedan i alla fall, plus att jag förmodligen inte skulle vara första alternativet att attackera från första början. Men stå emot en kille med 20 års budo i ryggen…. njae, not so much. Inte för att en sådan någonsin under några som helst omständigheter skulle attackera någon på gatan, men ändå.

Sedan pratade vi om behovet av ensamformer kontra parträning, stilrenhet kontra pragmatism och att det ju är bättre att få blåmärken och fläskläppar i dojon än på Stureplan. Den delen hör ju till, lika mycket som den fysiska träningen. Ett synnerligen kul och intressant pass. Nu ska jag bara sätta in en nål med näringslösning i armen så jag kan få tillbaka lite vätska i kroppen under natten, för nu känns det som jag ligger tio liter back eller så.

Andra bloggar om: , , , , , .

Advertisements

juni 16, 2008 - Posted by | shorinjikempo

3 kommentarer »

  1. Jag har kommit fram till att jag nog klarar mig rätt bra om jag blir anfallen – jag har lärt mig att skrika så att det hörs och jag är bra på att sparka mellan stortårna. Sen orkar jag springa hem…

    Kommentar av Ister | juni 17, 2008 | Svara

  2. tja tränar själv mma-bjj… men fan ja gillar verkligen Kempo , det e ball att se på…

    Kommentar av coccospappa | juni 18, 2008 | Svara

  3. Du får väl komma förbi och prova lite, så kan du få visa lite bjj för oss sedan?

    Kommentar av Daniel Brahneborg | juni 18, 2008 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s