Nörd is the new brandman

Jag sa ju det, angående vilka TV-serier som ska fortsätta nästa år.

Vi nördar håller på att få upprättelse, sakta men säkert. Inte för att vi är framme där man på den hippa Stureplansbaren kan använda ”jag är C-programmerare” för att få ställets babes på fall, men det kanske kommer så småningom. Positivt tänkande, positivt tänkande…

Sedan är det lite kul att de har med just en Spectravideo 328, som jag själv hade 1985-1987 någonstans. Jag och en av våra nuvarande riksdagsmän tyckte den var så cool att vi drev SSMK, Svenska Spectravideo och MSX-Klubben under några år, vilket inkluderade både kundsupport, tidningsutgivning och lite annat. Jag hittade några överblivna exemplar av tidningen ganska nyligen, och bläddrade igenom dem. Jo… de var ju fina, och med jättefin layout. *host*

Andra bloggar om: .

Annonser

Spyware från musikbranschen

Stim får ursäkta, men det finns inte en suck i universum att jag skulle installera deras spyware för att de ska kunna se vad jag lyssnar på. De är en del av en bransch som inte riktigt har visat sig speciellt pålitliga när det gäller mjukvara. Vaddå, är det orättvist att låta Stim bära lite ansvar för Sonys rootkitfiasko förut? Tja, kanske. Det är helt enkelt så att inte ett enda av de företag som pysslar med media har visat minsta tecken på att man som kund kan lita på dem. Sony kör med rootkit. Microsoft stänger av sina ”Plays For Sure”-servrar. Nästan alla (som vanligt förutom ungefär eclassical och NiN, för att jämföra äpplen och kaffekoppsdekorationer) vill ha antingen DRM eller vattenmärkning, för att tydligt visa att de hatar sina kunder och förutsätter att de är ”kriminella”. Förtroende måste förtjänas, det fungerar liksom inte att hela tiden krossa det, och sedan säga ”men NU kan ni lita på oss”. Jo men tjena.

Stim vill inte legalisera någon fildelning, om nu någon fortfarande trodde det. De fortsätter alltjämt sin jakt på att försöka kontrollera och övervaka vad kunderna gör, ingenting annat. Att dessutom basera betalningen på användande är ett så skumt tankefel att man bara blir ledsen. Sälj en produkt som jag vill betala för, istället för att försöka hitta på avgifter överallt där den enda motivationen är ”det är många som gör vad-det-nu-är, alltså ska vi ha X pengar för det, eftersom X * många = mycket”. Vi lever i en marknadsekonomi. Vill ni ha mina pengar, får ni erbjuda någonting i gengäld. Att komma gråtande och säga ”men vi fick ju mer pengar förut” räcker inte.

Om man nu bortser från att Stims spyware bara kommer finnas för Windows och ett år senare kanske för Mac, är en förutsättning för att jag ska installera någonting på min dator att det är open source. Ge mig källkoden, annars är jag inte intresserad. Dessutom under villkor så att vem som helst kan sprida den vidare, så att fler kan undersöka den för säkerhetshål och vad det nu kan vara. Därefter tar det inte många sekunder innan källkoden är ändrad så att den 24/7 rapporterar att jag bara spelar albansk folkmusik. Inte fel med det, men kanske inte inom Stims domäner. Varför? Som vanligt, ”därför att det går”, och för att jävlas med alla som envisas med att vilja avlyssna och bevaka oskyldiga människor bara för att tillfredsställa sina egna kontrollbehov.

Länk: DN

Andra bloggar om: , , , .

Bilder från SM i Shorinjikempo

Idag var det SM i Shorinjikempo, med ett tillhörande träningsläger. Det är fortsatt träning i morgon också, men därifrån har jag inga bilder än. Konstigt det där. I år var det Stockholm Södra som anordnade det hela, på Idrottshögskolan. Det är studentklubbens före detta lokaler, så det var lite nostalgiskt.

Innan träningen börjar vi alltid med lite städning. Alltid sopning, och ibland även torkning med våt trasa. Det var en stor lokal, så jag och några killar till tog ena halvan, så fick några tjejer ta andra halvan (Lena, Charlene, Hanna och Lotta). Jag vet inte om Magnus längst till vänster tror att han är projektledare, eller vad det var han pysslade med där.

Alla bilder är förresten klickbara, så blir de lite större.

Vi tränade på förmiddagen, och efter lunch var det dags för tävling. Först behövde domarna konferera lite grand (Pontus 4 dan, Åke 4 dan, Alex 4 dan, och Anders 5 dan). Det fanns fler riktigt högt graderade, så i dan-gruppen var de nästan varannan med 4 dan eller högre under träningspassen. Det tar 15-20 år att komma dit, så det är läskigt duktiga killar vi har i det här landet.

Det var även lite publik, även om en stor del nog utgjordes av övriga på lägret, folk från klubbarna i stan som inte var med på lägret ändå, samt lite vänner och familj. Tyvärr ingen TV 4 i år.

Uppställning. Dan-graderade till vänster, kyu-grader till höger.

Tävlingsformen är uppvisning, dvs en serie attacker och försvar som man har tränat in i förväg. Oftast är man två stycken, men i år var det en tremannagrupp med (Erik, Kalle och Lena från studenterna).

Två ovanligt duktiga grönbältare från Göteborg, Andreas (tolken från Karlstadslägret) och Carin.

Det var även två tjejer från Stockholm Norra, dvs Åkersberga, men jag fick tyvärr inga bra bilder på dem.

Lisa från Karlstad bjöds på en liten flygtur.

Crouching Tiger Hidden Dragon-vibbar, någon? Hanna attackerar Lotta…

… vilket som sig bör slutar med att hon själv flyger i golvet.

De regerande svenska mästarna Anna och Lovisa, efter en spark från Lovisa. De är förmodligen de som tränar mest seriöst inför tävlingar, men så blir ju resultaten därefter.

När motståndaren väl är på golvet måste denne ju hållas fast, vilket vi lär oss ganska många versioner på.

Lovisa bjuds på en flygtur. Ja, jag gillar när folk är i luften.

Vaddå ”sparka inte på den som ligger”? Varför inte? Solar plexus är ju så fint blottad.

Lena gav sig på Erik efteråt (för att fira sin vinst?), men ingen bredvid lyckades identifiera vad det var för teknik hon använde. Den såg förvisso inte så effektiv ut.

Andra bloggar om: , .

Ljudböckerna går i musikens fotspår

Artikeln i DN om fildelningen av ljudböcker var lite rolig.

Först kommer Caroline Lagercrantz Nordstrand från Svenska förläggareföreningen, och säger att de inte vill göra samma misstag som film- och musikbolagen. Det är ju bra.

– Vi förstod tidigt att om vi inte försökte tillmötesgå konsumenterna blir det bara värre.

Men sedan fortsätter hon, på frågan om priset kanske är för högt:

– Det är dyrt att göra ljudböcker: det behövs skådisar, studio, redigering och så vidare. Innan vi har fått rutin på den här produktionen kommer de att kosta rätt mycket. Och innan priserna kan gå ner måste man få en etablerad marknad, men det är extra svårt om det piratkopieras så här mycket.

Sedan kommer Py Söderström på Elib och säger att de använder vattenmärkning för att försöka stoppa ”den illegala nedladdningen”, som är ”en väldigt allvarlig fråga”.

Naturligtvis kommer även standardlögnen, till slut.

– Men vår undersökning visar att bra, legala alternativ inte räcker. Det går inte att konkurrera med gratis.

Yup, ni har verkligen lärt er mycket.

Vattenmärkning är jättebra, ända tills någon lånar din dator eller MP3-spelare, eller den blir stulen, som tonåringens PSP för en vecka sedan.

Andra bloggar om: , , .

Stereotyper

På flygplatsen i Prishtina var det som vanligt en liten passkontroll. Snubben i luckan var en typisk butter jugge. Två meter lång, nästan lika bred, och armar tjockare än mina lår, enbart på grund av muskler. Förmodligen åt han Krissys kattungar till frukost, bara för att visa hur hård han var.

Så han frågade vad jag hade gjort där, och gissade först själv på att jag ingick i KFOR-styrkan. Det var den andra personen på den här resan som trodde det, vad sjutton ger jag för vibbar egentligen? Så jag sa att jag hade gjort lite SMS-saker åt Ipko, som nu är Kosovos andra mobiloperatör. Då log han, gav tillbaka mig mitt pass och sa ”hejdå” på klingande svenska.

Öh, va? Kunde han ens le? Och prata svenska, om än bara en fras?

Det är så störande när folk inte passar in i ens (fördomsfulla) stereotyper. Den mentala närvaron att be att få ta kort på honom eftersom det ändå inte var någon kö infann sig inte, minst sagt. Jag ville bara hoppa in i kuren, skaka om honom och ropa ”DU GÖR FEL!”, men det hade eventuellt inte varit helt lyckat. Kul ja visst, men inte lyckat.

Andra bloggar om: , .

SM i Shorinjikempo i morgon

I morgon (24/5) är det årets SM i Shorinjikempo, på Idrottshögskolan bakom Stadion. Det börjar klockan 13, och prisutdelning och sånt ska vara klart runt 14.30. Kort men intensivt. Alla som vill är varmt välkomna, för att se hur välkoreograferat ”filmslagsmål” kan se ut. Räkna med både många kast och massor med kiai.

Anna och Lovisa som vann SM förra året kom på medaljplats i EM efteråt (eller om de till och med vann, kommer inte ihåg), så det är hög klass på deltagarna.

Resten av helgen är det träningsläger, så det kommer vara ganska många (gissar på 50-80 pers) som gör er sällskap i publiken, så det blir riktigt bra stämning.

Hoppas vi ses där!

Andra bloggar om: , .

Infödingar

Ikväll efter att mina elever var fullärda och förhörda, och deras kund hade fått de ändringar de ville ha, åkte jag, de två eleverna och en annan tjej till centrum för att jag skulle få prova genuin cevapici på en liten krog. Jag hade ju lovat Linda. Redan när vi gick på bussen höll jag på att skratta ihjäl mig, för alla skyltar om barnvagnar, utgångar och rökning och sådant, var på svenska. Det var en typisk 80-tals SL-buss! En kille som körde, och en annan som tog betalt. Mellan stationerna satt han på en grön plaststol som stod helt lös längst fram, en sådan där som finns på varenda balkong i Sverige. Diskussionen om säkerhetsbälten var inte direkt aktuell. Man fick stänga av vetskapen om att man fortfarande var i Europa och att det var 2008, så gick det bra.

Maten ifråga var typ fyrkantiga kebabkryddade köttbullar, i ett stort och luftigt pitabröd. Inget kulinariskt mästerverk, men klart gott. Jag beslutade att traktamentet nog skulle räcka till en öl också, så notan slutade på 3 euro.

Nej, jag har fortfarande inte vant mig vid priserna. Det är fortfarande Europa år 2008, och hotellet kostar inte mycket mindre än i Sverige. Lönerna är lite lägre, så typ 30% lägre lunchpriser kan jag förstå. Men när det är en faktor 5-10 blir det absurt. En av dem ska komma till Stockholm i juni, då jag har lovat att guida runt henne lite grand. Ska bli intressant att se hennes min när hon ser prislapparna. Snäll som jag är så tänker jag inte börja på NK, för då skulle hon få en hjärtattack. Det vore ju synd.

I och med att allt vi skulle göra var klart, blev det väldigt avspänt, och vi pratade om allt möjligt. Vi kom in på religion, och när jag då sa att jag var ateist blev de mest bara förvånade. Alla tre var muslimer, varav minst en av dem på nivån ”dricker inte alkohol”. Ändå var det inte minsta antydan till att undra något mer, eller ännu mindre att försöka omvända mig. Jag kanske har konstiga erfarenheter, men det är sällan jag har träffat på kristna personer som så snabbt har accepterat en så avvikande åsikt.

Jag fick sällskap tillbaka till hotellet, så jag fick se och kunde ta lite kort på stan. Det fanns i princip bara betonghus, och det mesta var antingen trasigt eller smutsigt. Ändå kändes det som att ekonomin var på väg upp, och att folk var positiva och kämpade på så gott de kunde för att saker skulle bli bättre. Någon rånrisk kände jag aldrig av, trots både laptop över axeln och kamera i handen. Som om ekonomin var liten men utan att folk blev desperata, vilket var lite oväntat.

Förhoppningsvis kan det bli lite fler stadsbilder innan jag åker hem i morgon, så jag har lite att välja på till nästa illustrerade inlägg.

Andra bloggar om: , .

Tack världen

Men vad fan, måste det vara intressanta artiklar både om FRA och livsmedelsverket när jag sitter på universums långsammaste internetlina och inte kan blogga vettigt?

Jag får väl nöja mig med att konstatera att kockarna på det här hotellet har överraskat mig ännu en gång. Någon filé, troligen kalv eller nåt sånt ganska ljust (rosa, som det ska vara), och något som kallades för ”svampsås”. Jaha, bearnaisesås med svamp i, precis lagom krämig. Hur sjukt gott som helst. Ska absolut införas på menyn hemma.

Till detta fick man ris, pommes frites, kroketter, och en stor skål bröd. Med öl till. Lågkolhydratskosten har inte riktigt gjort sitt intrång här än, kan man väl snabbt konstatera.

Det var inte heller så dumt att sitta omringad av enbart lagom mycket yngre kvinnor både på lunchen och fikapausen på eftermiddagen. Det mest negativa var väl den höga värmen (25 plus moms, typ), och medelhavssolen som fanimej stod i zenit och gjorde min ljusa hy lite nervös. Nåja, jag är en tolerant och flexibel människa. Vad gör man inte för att göra kunderna glada?

På lunchen glömde jag kameran, och på vägen hem ösregnade det, så det blir inga bilder idag.

Andra bloggar om: , .

Kosovo, dag 1

Idag bar det som sagt av till Kosovo igen. Vi var inte framme vid Arlanda förrän prick nio när planet skulle gå tio, så jag var lite nervös eftersom det ju kan ta ganska lång tid med alla köer. Icke så idag. En person före mig vid incheckningen av bagaget, och noll personer före vid säkerhetskontrollen. Kvart över nio var jag vid gaten. Så kan det gå.

Det var inte det här fina planet jag fick åka med, utan ett mycket mer normalt.

Först bar det av till Budapest. Jag hamnade bredvid någon trevlig kille från Umeå Lantbruksuniversitet, så vi pratade lite etanol och sånt. Tiden går fort när man har kul, så istället för att vara framme 12.10 var vi framme 12.35. Lite buss till terminalen, så var klockan 12.40. 12.55 skulle planet till Prishtina gå, dessutom från en annan terminal. Jag var inte helt missnöjd med att de skippade hela röntgen-tjafset den här gången. Så här mycket hann jag ungefär se av flygplatsen.

På nästa plan var det ett par småbarn som inte alls tyckte att flygplan var kul, men fram kom vi i alla fall. Ganska skönt att veta med en gång vart man skulle gå för att hitta en taxi, istället för att stå som ett fån tills någon kommer fram och sätter en i en taxi till turistpris. Husen på väg från flygplatsen såg ut ungefär som jag mindes dem, fast nu hade fler av dem fönster. Nej, det här huset var inte så här snett, men det är taget från taxin.

De har en väldigt speciell byggstil här. De bygger nämligen taket först, som hålls upp av massor med metallpinnar. Därefter kommer väggarna. Någon får gärna förklara varför.

Rummet var även den här gången större än ett vanligt enkelrum. Inte mig emot. Naturligtvis måste man ha en soffa på rummet.

Skrivbordhörnan från andra hållet, med dubbelsängen längst ned i bild.

Ett stort badkar har ju ingen dött av. Det hade varit trevligare om det även hade funnits varmvatten när jag tänkte prova det, men nu ska vi inte vara gnälliga.

Nu väntar jag på roomservicen. Och ja, det blir den där såsen med bacon och hackad gurka idag. Den fungerar, så är det bara. Titta, den hann komma! Det där högst upp i mitten är en banana split. Frukt är nyttigt har jag hört.

Å ena sidan är det trist eftersom det är lite ensamt, men å andra sidan har jag ju alla er här. Och god mat, internet i allmänhet, och några TV-serier på hårddisken, så jag har det helt ok. I morgon bär det av till kunden för lite kursande.

Andra bloggar om: , , , , , .