Basic personligt

Daniels personliga blogg

Shorinjikempo med mamma

Både mamma och jag var gräsänklingar den här helgen, så vi bestämde oss för att umgås lite idag.

Vår helgträning är numera flyttad till lördagar, så den ville jag ju inte missa. Alltså föreslog jag att hon skulle komma och vara med, för att se hur ett pass kan se ut, och känna lite på rörelserna själv. Hon brukar träna regelbundet ändå, så fysiskt var det inga problem.

Vi kommer dit, och när det är dags att sätta igång så tittar jag mig runt. Ingen av huvudtränarna var där, för den ena skulle jobba och den andra hade förhinder av något slag. Regeln är att i så fall är det den person som är högst graderad som håller i träningen, så jag börjar spana. Ingen annan svartbältare. Några 1 kyu? Ja, två stycken, men de ska vara med i SM om tre veckor, så de var upptagna med det. Några 2 kyu? Ja, jag.

Hoppsan, det där hade jag inte räknat med.

Vi körde lite grunder med slag, sparkar och blockeringar, en ensamform, och sedan fick hon prova på uchi uke zuki (blockera slag mot huvudet och kontra med slag mot magen). Det gick ganska bra till slut, men jag insåg nog inte förrän då hur mycket det är att hålla reda på. Att röra en hand eller ett ben är en sak, men att samtidigt både göra varsin sak med händerna, samtidigt som fötterna ska flyttas och överkroppen vridas och flyttas hit och dit, är en helt annan. Inte undra på att det tar några år innan man slutar se ut som en katastrof. Det gör det också väldigt tydligt hur mycket hjärnan är med och jobbar när man tränar Kempo, vilket inte heller är direkt uppenbart.

Att när man som den som håller träningen dessutom räkna på japanska gjorde det inte lättare. Den här gången heller.

Nu efteråt verkar det som om båda två är lika trötta både fysiskt och mentalt. Vad skulle kunna vara ett bättre sätt att umgås än det? 🙂

Andra bloggar om: , , .

Advertisements

maj 3, 2008 - Posted by | shorinjikempo

1 kommentar »

  1. Vi var bara några få på träningen en gång och då lät vår sensei alla prova på att leda 5 minuter. Att komma på kombinationer som funkade ihop, komma ihåg namnen på teknikerna och visa teknikerna inför gruppen var värst. Annars gick det bra, jag räknade bara ich-ni.

    Jag har tränat idrygt 6 år nu och först nu har jag fattat hur svårt det är…. men det gör inget, jag tränar ändå.

    Kommentar av Ister | maj 4, 2008 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s