Basic personligt

Daniels personliga blogg

Hemma igen

Så där, då var vi hemma igen.

Som vanligt började dagens träning med lite uppvärmning. Den här gången var det dags för en japansk klassiker, när alla springer i takt och ropar med i en käck ramsa. Det är både lite japansk räkning och kiai med, vilket blir lite coolt när man är så pass många. Vi som hade varit med förut och visste vad som väntade, sa snabbt till varandra ”this is SO going on youtube!”. Ullis tog tag i videokameran och filmade alltihop. Nu ska jag bara sätta i firewirekortet och lattja runt lite, så kommer en youtube-länk sedan. Hysteriskt knäppt, men man blev faktiskt lite varm till slut.

Lustigt nog ingår en variant på hjulning i Shorijnikempo, men den används mest för att vänja sig vid det hårda golvet. Den japanska tränaren tyckte däremot att den fungerade som försvar för att snabbt komma bort den bit. Inklusive hjulning bakåt. Själv hjular jag ungefär lika bra som en struts kan flyga, men jag fick i alla fall ett löfte att om jag lyckas lära mig bakåthjulning och använda det i min nästa gradering, så kommer jag få en rejäl pluspoäng i utvärderingen. Det är nästan så att det är värt att jobba på, om inte annat för att se graderingspartnerns min efteråt. Snacka om att man skulle få tillfälle till en motattack efteråt.

När det var dags för träning två och två, något som vi gör så ofta som möjligt, insåg jag en sak. Ofta skiljer lite grand i grad, eller att den ena kan tekniken i fråga lite bättre. Då är det alltid den andre som får träna mest. Nu var det fler tillfällen där jag var den som kunde mer, och då gjorde det verkligen ingenting att jag inte fick göra så mycket just då. Jag fick träna mer senare istället. På det sättet fick alla möjligheten att bli lite bättre. Synnerligen sympatiskt. I och med att vi var så många och var så olika bra på saker och ting, blev effekten extra tydlig.

Det enda blåmärke jag lyckades få var ett litet på ena armen som är så blekt att det knappt syns. Rent löjligt. Går det att bli immun mot blåmärken? Antalet slag och annat som hade potential att ge blåmärken var nämligen inte direkt få. Skumt, det där.

Anders, en av de svenska tränarna, visade en lite halvknepig teknik, som fanns i en enklare och en svårare version (keri ten san med mawashi respektive jun geri). Efter att ha provat den ett tag var det en person som räckte upp handen och sa att han tyckte att den svårare versionen var näst intill omöjlig. ”Vaddåra”, svarade Anders, ”jag visade ju hur man skulle göra”. Jomenvisst. Att röra sig så när man en normal dödlig är verkligen inte så lätt.

Bilder och eventuella andra videosnuttar kommer senare.

Andra bloggar om: , .

Advertisements

april 20, 2008 - Posted by | shorinjikempo

2 kommentarer »

  1. Man blir immun mot blåmärken. Eller så lär man sig att blockera på ett effektivare sätt, utan att göra sig illa.

    Instuktörerna är inte vanliga människor, det har jag också kommit fram till.

    Kommentar av Ister | april 22, 2008 | Svara

  2. Angående blåmärken tror jag mer på det förra, för vissa saker gjorde rejält ont. 🙂

    Kommentar av Daniel Brahneborg | april 22, 2008 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s