Basic personligt

Daniels personliga blogg

Korkade IT-arkitekter

Jag blev inte direkt förvånad när jag läste att Landstinget hade bränt en halv miljard på ett oanvändbart IT-system, för det verkar finnas knäppskallar lite överallt i den här branschen. De där pengarna har ju inte varit helt bortkastade ändå, ur ett samhällsperspektiv. Många har fått jobb och kanske sluppit bidrag, och det är säkert många som har lärt sig lite av varje, och fått nya värdefulla kontakter. Däremot kanske det inte var det optimala sättet att spendera dem, men helt slängda i sjön är de ju inte.

En kul sak jag själv stötte på 1998 var ett system skrivet några år tidigare. Enligt dokumentationen som fanns så var det tänkt att kunna användas i åtminstone 10 år. Synd bara att det inte var Y2K-säkert. Dessutom verkade inte källkoden finnas tillgänglig, så det var bara att bygga ett nytt system.

Det är inte helt omöjligt att det var just landsstingets system eller något annat, men i samma veva hörde jag om ett rejält stort system som var tänkt att ha massor med användare runt om i landet. I botten låg Jet DB. Jet är den databas som används i Microsoft Access. Det är en ren leksaksprodukt, som till att börja med bara klarade en användare i taget, och dessutom hade sönder filer lite då och då. Underligt nog fick de börja om från början med en riktig databas sedan. Haha.

Ett av de sämsta projekt jag själv var involverad i använde Smalltalk. Språket i sig är riktigt trevligt, eftersom det objektorienterat på riktigt, och inte något halvfjanteri som C++ och Java. Ruby är en mycket nära släkting till Smalltalk, för övrigt. Nåväl, vi skulle snickra ihop en sak åt en kund, och valde Smalltalk. Det fanns en ganska käck GUI-byggare, så man snabbt fick upp lite fönster med textfält, listor och vad som behövdes. Lite klickande så kopplade man ihop dem med programkoden, så det hände någonting. Det fungerade jättebra för enstaka fält, men när sedan alla fält skulle tända ”Spara”-knappen och så vidare, spårade det snabbt ur. Sedan hade man ett par fönster till, där samma dussintals fält skulle ha samma dussin kopplingar var. Sedan skulle man få ut en exe-fil att skicka till kunden. Att då välja ”Build EXE file” fungerade inte för fem öre, utan man var tvungen att hoppa runt bland 18 olika menyer och wizards, varvid den stod och tänkte och höll på. En halvtimme senare fick man något vettigt. Jag tror jag satt i telefon med supportavdelningen lika länge som jag programmerade. Systemet gjordes därefter om i C++, intensivt refaktorerat. Tyvärr till en högre kostnad än väntat, men det blev i alla fall klart.

Det var också lite komiskt, på ett ganska tragiskt sätt, att se ett företag bränna flera miljoner på licenser av Bea Weblogic, som valdes för att man skulle kunna dela lasten på flera maskiner, bara för att sedan upptäcka att trafiken blev så låg att den nog aldrig gick över ett anrop per sekund. Dessutom blev koden extremt komplicerad helt i onödan, och priset på Weblogic gjorde att det aldrig gick att sätta upp separata servrar för tester och demonstrationer på ett vettigt sätt. Företaget gick sedan i konkurs. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur mycket effektivare det hade varit några år senare, med ramverk som Rails.

Fast det är kul när projekten blir bra, och faktiskt hjälper kunden med något problem, eller ger någon affärsnytta.

Andra bloggar om: .

Advertisements

januari 19, 2008 - Posted by | idioti, teknik

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s