Basic personligt

Daniels personliga blogg

Minnen

Vi var runt 70 personer anmälda till mormors minnesstund idag i samband med begravningen, och tillsammans med de från Frälsis så var det närmare 80. Självklart den närmaste familjen, men även samtligas pojkvänner eller flickvänner, två ex som inte varit med ”aktivt” i släkten på 10 år, min dagmamma, mammas kollega från där hon jobbade för 15 år sedan, tre personer från där mormor jobbade för 30 år sedan, släktingar som var så långt bort att jag knappt kunde hålla reda på hur många steg i ”syskon med” och ”gift med” som de var. Plus hälsningar från ett par dussin till, som inte kunde komma av olika anledningar.

Alla med sina egna, och alltid väldigt personliga minnen, så det var spännande att efteråt få höra någon liten historia från flera stycken. Även där var spännvidden enorm, med allt från när jag hörde henne spela Månskenssonaten i ”jesustakt”, var shoppingssällskap, deltog i körsång, eller fick dela tystnaden i naturen i Tornedalen.

Lika sorglig som saknaden var av att inte kunna få dela fler upplevelser med henne, lika tröstad och glad blev man av att se all den kärlek och värme hon hade spridit, och hur många det fanns att få kraft av.

Detta gör det också mycket enklare att gå vidare nu. Hon finns fortfarande kvar hos så många, på så många olika sätt. Vi har allt från uttryck, livssyn, traditioner och pålägg på mackor som bär tydliga spår av henne. Det är massor med småsaker i vardagen som är omöjliga att stöta på utan att skänka henne en tanke, och det vet jag att hon skulle vara helt nöjd med. För att vara uppväxt som en fattig kötthandlardotter, är det nog mer än de flesta andra kan få.

Det var helt och hållet mormors dag idag, precis som det skulle vara. Förutom de förväntade ”det är så synd om mig”, i alla fall.

Fler tankar av Ullis och Sabina.

Annonser

december 1, 2007 - Posted by | allmänt

3 kommentarer »

  1. Pålägg på mackor… 🙂

    Visst är de småsakerna ibland allra finast? Det visar på att kärleken genomsyrar allt.

    Kommentar av Linda Culibrk | december 2, 2007 | Svara

  2. I det stora hela var det absolut hennes dag! Och det kändes verkligen skönt att få vara med och säga hej då. Även fast jag inte hann å träffa henne så mycket så släppte hon in mig i familjen på en gång och fick mig att skratta och vara glad. Och det är värt mer än något annat!

    Kommentar av Sabina | december 2, 2007 | Svara

  3. De är dessa små, små ting som efterlevande minns som gör en människa odödlig.

    Det finns någon urbefolkning någonstans, som påstår att man har inte blivit riktigt död förrän alla har glömt en…så länge det finns någon kvar som minns, så länge finns man.

    Jag tycker att det är ett härligt sätt att se på döden…det är liksom flera steg tills allt är borta.

    Kommentar av Ister | december 2, 2007 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s