Basic personligt

Daniels personliga blogg

Bye bye, mormor

Mormor i Mariehamn I 35 år har min mormor Miriam och jag bakat pepparkakor ihop varje år i november. Det brukade bli mellan 1000 och 1500 stycken. I början, när jag var typ 3 år, var det hon som både gjorde degen och gjorde alla kakor, medan jag nog mest åt deg. Under några år bakade vi ihop, och de senaste åren har jag gjort både deg, utkavling och gräddning, medan hon satt bredvid och räknade och la ner i burkar. Det var några tydliga övergångar när jag bytte upp mig från barnkaveln till en riktig träkavel och när jag började baka allting själv. Det är fortfarande ingen som riktigt förstår hur det gick till det år då jag fortfarande använde en 15 cm bred barnkavel och ändå baka ut över tusen kakor på två dagar.

Den här helgen har alltid varit strikt helig, och även när jag pluggade i Umeå åkte jag ner varje år. Vi gjorde två sorters kakor, dels väldigt tunna på en deg med smör och vitt socker, och dels ganska tjocka på en helt fettfri deg. Det senare receptet var från hennes mamma, och gjordes på samma sätt sedan 1800-talet. Att vara del av en så långt och personlig tradition är mäktigt.

Självklart har pepparkakorna bara varit en ytterst liten del av det hela. I och med att det alltid har varit i mitten av november så har det varit lagom att ta fram julsakerna. äta säsongens första lutfisk och så vidare. Dessutom var det under många år lite samtalsterapi för oss båda, då vi avhandlade det mesta i livet, kanske framför allt alla konstiga släktingar som har hittat på underliga saker. Det har varit allt från försnillande av enorma mängder skog som testamenterades till en vidrig frikyrkopastor (tänk ”Runar”, fast slemmig), skilsmässor (jag tror vi har ett snitt på två äktenskap per person nu) och privata små gömställen med äpplen och brödbitar i skafferiet. Resten av släkten skulle få hjärtattack om de visste hur mycket jag vet om dem.

När jag var sju år bröt jag benet, och tillbringade ett tag på sjukhus. En natt sov mormor kvar på en madrass bredvid min säng, och även om jag inte kommer ihåg det själv så hade jag tydligen flera gånger under natten vaknat upp, tittat ner för att kolla att hon låg kvar, för att sedan andas mycket lugnare och somna om.

Det var mormor jag ringde när jag som liten hade det jobbigt, det var hon som följde med på tåget hela vägen till min pappa utanför Dingle för att samma eftermiddag åka hem till Stockholm igen, och hon som jag lurade ut för att klättra på bergen på Söder en sen kväll när Åhléns fyllde år och skulle ha ett jättefyrverkeri trots att hon redan hade gått och lagt sig.

Det var mormor jag hade med mig när jag som tonåring började köpa kläder själv. Det blev både lunch och fikande innan vi var klara, och självklart mycket prat om tjejer, skolan, konstiga eller frånvarande släktingar och allt vad det nu var. Hon hade också saker som hon funderade över, så vartefter åren gick så hjälpte vi nog varandra lika mycket i att växa som människor och ta kontroll över våra liv.

Att hitta personliga och betydelsefulla presenter var aldrig något problem för någon av oss. ”Ni känner varandra ganska bra, va?” som min mamma sa en gång när jag hade köpt en bok som mormor hade pratat om bara någon vecka tidigare (utan min vetskap). Jo, 35 år med semestrar, restaurangbesök, julbak, konserter med Jean-Michel Jarre i Globen (”nu vet jag hur det är i himlen”, som hon sa när lasershowen drog igång) och djupa diskussioner har den effekten.

Runt 1990 fick hon bröstcancer. Samma dag var hon och besökte mig på jobbet, varvid hon för första gången fick smaka sushi. Hon tyckte att det var värt ett försök, för hon skulle ju ändå dö. Det blev mer sushi under årens lopp sedan, och därefter både koreanskt och annat.

Hon fick låna en dator för några år sedan, vilket slutade med att hon nu hade ett ganska snabbt bredband och gjorde både bankaffärer och deklarationen på nätet och mailade folk i hela landet. Hon hade gått ner till nuvarande Swedbank och sagt ”Hej, jag skulle vilja öppna ett konto med internetaccess här så att jag kan deklarera från min Linuxdator”. Drygt 80 år gammal, vithårig och intensivt stödjande på en käpp. De hade blivit lite förvånade, kan vi sammanfatta deras reaktion som. Men deklarationen gick bra.

Min bror skulle tävla i Kendo, och på vägen dit ramlade hon och fick ont i axeln. Lite smärta hit eller dit kan man ju inte bry sig om, så hon satt kvar hela dagen och hejade på. På kvällen när hon kom till sjukhuset visade det sig att axeln var bruten, så hon fick gå med mitella hela vintern. Hon utnyttjade det till att köpa en snygg kappa som sveptes runt axlarna. Istället för att se sjuk ut, fick hon istället komplimanger för hennes snygga kläder.

Hon och morfar var ute och reste en del de senaste åren, framför allt tillsammans med mamma och mammas man Gerhard. Nu i augusti skulle de upp till Gerhards barndomshem utanför Pajala, för första gången för min morfar. Mormor hade varit där ett par gånger tidigare, och höll sedan flera år tillbaka kontakten med infödingarna där via email. Några dagar innan de skulle åka blev hon dålig, och fick upp allting hon åt. De åkte till sjukhuset, och fick efter ett tag en preliminär diagnos på tarmvred. De öppnade för att fixa det, och upptäckte att den där bröstcancern hade lämnat några spår kvar, som nu hade skapat en stor hinna över hela tarmsystemet som inte gick att ta bort.

Därefter var det totalt kaos. Operationssåren vägrade läka, tarmar och magsäck kopplades förbi, och hälsan gick både upp och ner innan det stabiliserade sig någorlunda. Hon fick komma hem en kort period, men då hade cancern nått bukspottskörteln, vilket gjorde henne extremt förvirrad. Under den första tiden låg hon på Sös, med mamma eller Gerhard vid sin sida varje dag. De var tvungna att åka iväg ett tag, och då satt jag och Ullis där istället. Hon sov mycket, ibland väldigt oroligt. Då öppnade hon ögonen och såg någon av oss sitta bredvid. Med en gång kom ett stort leende, varvid hon somnade om, hur lugn som helst. Att det nu var precis omvända roller mot 30 år tidigare var väldigt tydligt. Ett av de bästa minnena är nog när hon kunde få äta på riktigt för första gången på en månad, och sakta men säkert åt en Piggelin. Det är omöjligt att njuta mer och vara lyckligare än hon var då.

Det var nära ögat flera gånger under de här månaderna, och när hon kom tillbaka en av gångerna fick hon frågan hur man säger hejdå till någon man älskar. ”Man säger bye bye”, svarade hon direkt. Samma humor hade hon ända till slutet, så personalen både på Sös och på Ersta (där hon låg efteråt) gick ofta dubbelvikta av skratt från hennes rum. Alla som träffade henne älskade henne, för det gick helt enkelt inte att göra något annat.

När mamma fyllde år nyligen så firade vi det med lite laxpannkaka på hennes rum. Allting för att hon skulle få känna att hon var älskad och fick vara med i livet så länge som möjligt.

Den senaste veckan sov hon nästan dygnet runt, men varje dag var mamma eller Gerhard ändå där så att hon skulle känna att hon inte var ensam. Igår la njurarna av, och andningen började bli ryckig och ytlig. Så sent som vid sju i morse hade ingenting ändrats ytterligare, men precis när mamma och Gerhard kom dit halv tio i morse så slutade hon andas, pulsen vibrerade lite, och så somnade hon in. Hon hade fått både smärtstillande och annat, så hon hade varken ont eller var orolig. Hon var nog mest bara fantastiskt uttråkad. Att ligga stilla i en säng var liksom inte hennes grej. Så sent som i juli hade hon varit antingen borta på middag eller inne i stan varenda dag en hel vecka.

Nu har hon äntligen fått ro, och slipper ligga och vara frustrerad och uttråkad. Inte för att det gör sorgen och saknaden så mycket enklare, men ändå.

Ullis skrev om henne tidigare idag. Sabina skrev också lite grand.

Andra bloggar om: , .

Texten ovan är godkänd och uppskattad av samtliga inblandade, så kommentarer om att ovanstående är kränkande eller annat trams kommer ej godkännas.

Annonser

november 15, 2007 - Posted by | cancer

15 kommentarer »

  1. Jag sitter här med tårar i ögonen… Vet du… det här är det finaste jag läst på år och dar!!!

    Det är så sorgligt, men också så vackert! Hon var ju lycklig, och dog trygg och lycklig i själen… Kan man egentligen få ut någonting mer värdefullt av livet?

    *Tänder ett ljus för din mormor*

    Och minns med ett leende när hon öppnade blogg på AB! 🙂

    Kommentar av Kriss | november 15, 2007 | Svara

  2. Tack, det värmer.

    Kul att du kommer ihåg AB-bloggen, även om det bara blev ett inlägg där. 🙂

    Kommentar av Daniel Brahneborg | november 15, 2007 | Svara

  3. Minns också hennes blogg. Fantastiskt tuff! Ser så tuff ut på bilden också.

    Känner igen humor intill slutet och ombytta roller. Och på nåt sätt är det ändå fint. Att man får ge tillbaka lite lite av allt som man fått.

    Hon verkar ha haft ett underbart liv i alla fall.

    Och kärleken syns så starkt i detta inlägg. Från båda håll.

    Vila i frid Daniels mormor.

    Kommentar av Linda Culibrk | november 15, 2007 | Svara

  4. Mitt i sorgen, är du ändå avundsvärd. Vilka vackra minnen att leva med!

    Kommentar av LeoH | november 15, 2007 | Svara

  5. Det blir tomt att leva vidare när en sådan människa dör.

    Kram!

    Kommentar av Ister | november 16, 2007 | Svara

  6. Jag tror att jag ser normallt nu efter att jag gråtit färdigt. Du vet ju att jag inte fick chansen att träffa henne så många gånger, men de gångerna räckte för att jag ska känna så mycket för henne och det visar verkligen vilken karisma hon hade.

    Jag tycker vi ska sörja henne med glädje. Det är så hon skulle velat ha det, iaf om jag förstått henne rätt. Vi får ta å gråta ut ordentligt och sedan le åt de bra minnena vi har. För man ska ju inte sörja att det är bara minnen utan glädjas att man faktiskt har de minnena.

    Jag ställer gärna upp och hjälper till om det behövs. Jag kan vara lika mycket ditt stöd som jag är Toms. Men då får ni vara i samma rum, kan tyvärr inte dela mig på mitten.

    Och jag tror precis som du skrev; hon kan vila i frid nu och slippa tristessen.

    Kommentar av Sabina | november 16, 2007 | Svara

  7. Hej från Kolaris infödingar.
    Denna kommentar hade din mormor tyckt om.
    Ni har mist en kär maka ,mamma och mormor och vi vår vän och brevvän Miriam. Genom Agneta har vi fått lära känna Er och sedan via brev från Miriam . En sak som vi hade gemensamt var julen och brödbaket och så auktioner som vi skrev om. Hon skrev ofta om dig Daniel, ”nu är det Daniel som bökat i min dator och därför har jag inte kunna läsa alla era brev som Ni skrivit och inte kunnat svara på dessa” så har Miriam låtit när man ringt till henne och efterlyst brev . Många goda skratt har vi delat med Miriam.
    Saknaden är stor, vi minns henne med värme och glädje.
    Tankarna är hos Er och Gunnar
    Vega o Folke

    Kommentar av Vega o Folke | november 17, 2007 | Svara

  8. […] Bye bye, mormor […]

    Pingback av Eckerölinjens smörgåsbord « Basic personligt | november 18, 2007 | Svara

  9. Hej från en annan inföding

    Jag bad Mirjam gå ut och lyssna en tidig morgon när hon besökte Kolari. Sedan skulle hon berätta för mig vad hon hört. Med spänning väntade jag på hennes kommentar. Vet du vad, jag hörde inget, men jag har ju så dålig hörsel, sa hon till mig . Tack bra, nu har du hört tystnaden, fick hon till svar från mig. Och då förstod hon. Att hon trivdes hos infödingarna och tystnaden gick inte att ta miste på. Vi trivdes också med henne. Mirjam var en tuff brud – som t o m vågade bada bastu och verkligen njöt av det.

    Daniel – Vi kommer nog alltid att minnas din mormor

    Tänker på er

    Barbro och Sigmund

    Kommentar av Barbro i Kolari | november 19, 2007 | Svara

  10. Hur kan man skända en kvinna så här? Det du skriver är väldigt utlämnande. Vad har andra släktingar och vänner för åsikter om att du lämnar ut din mormor på detta sätt??
    SKÄMS!!!

    Kommentar av robban | november 21, 2007 | Svara

  11. robban: Läs kommentarerna ovan, så får du se vad de tycker.

    Kommentar av Daniel Brahneborg | november 21, 2007 | Svara

  12. Robban….Denna kvinna skulle själv tyckt om Daniels text. Ja,du kanske tycker att jag är partisk. Det Daniel har skrivit är en hyllning till henne för den underbara människan hon var. Så vad har du för rätt att döma Daniel? Inte ett smack. Vad Daniel har skrivit är hur hon var som person och den relationen han hade till henne.

    Så den som ska skämmas är du. Döm inte innan du vet något.

    Kommentar av ullis1969 | november 21, 2007 | Svara

  13. Kontig reaktion av Robban, finns inget utlämnande alls.

    Mycket fint skrivet av Leo, och precis så är det. Mitt i sorgen är du ändå avundsvärd.

    Nästan fyra decennier måste lämna ett stort tomrum. Men det som är fint, med någon man känt så väl är att man fortfarande kan få råd från den personen.

    Ibland undrar jag vad min pappa skulle säga i vissa situationer som sker idag. Och bara jag tänker efter en stund, så vet jag! Jag vet t.o.m. hur han skulle formulera det.

    Tror så med om din mormor. Att du känner henne så väl att du fortfarande kan få svar på dina funderingar.

    Kommentar av Linda Culibrk | november 21, 2007 | Svara

  14. Så lågmält kärleksfullt
    Blir djupt rörd

    Kommentar av dhea | november 28, 2007 | Svara

  15. […] Idag (som i “torsdag”, det var den 14:e förra året) är det ett år sedan större delen av familjen satt hela dagen hos mormor, på det som blev hennes sista dag. […]

    Pingback av Ett år | Basic personligt | november 13, 2008 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s