Stereotyper

På flygplatsen i Prishtina var det som vanligt en liten passkontroll. Snubben i luckan var en typisk butter jugge. Två meter lång, nästan lika bred, och armar tjockare än mina lår, enbart på grund av muskler. Förmodligen åt han Krissys kattungar till frukost, bara för att visa hur hård han var.

Så han frågade vad jag hade gjort där, och gissade först själv på att jag ingick i KFOR-styrkan. Det var den andra personen på den här resan som trodde det, vad sjutton ger jag för vibbar egentligen? Så jag sa att jag hade gjort lite SMS-saker åt Ipko, som nu är Kosovos andra mobiloperatör. Då log han, gav tillbaka mig mitt pass och sa ”hejdå” på klingande svenska.

Öh, va? Kunde han ens le? Och prata svenska, om än bara en fras?

Det är så störande när folk inte passar in i ens (fördomsfulla) stereotyper. Den mentala närvaron att be att få ta kort på honom eftersom det ändå inte var någon kö infann sig inte, minst sagt. Jag ville bara hoppa in i kuren, skaka om honom och ropa ”DU GÖR FEL!”, men det hade eventuellt inte varit helt lyckat. Kul ja visst, men inte lyckat.

Andra bloggar om: serbien, kosovo.