Basic personligt

TV-bolagen börjar definitivt inse att internet finns, och att det är ganska korkat att inte utnyttja de webadresser som man nämner. I senaste avsnittet av How I Met Your Mother (S3E19 - Everything Must Go) skapar Marshall en websajt för att sälja Lilys kläder. Han kallar den för www.marshallandlilyselltheirstuff.com. Självklart så finns den, vilket de lite onödigt påpekar i slutet, och leder till en sajt där man kan köpa både de kläder de hade på sig i avsnittet och en del annat. Intäkterna går till välgörenhet.

Snyggt.

Sedan var Britney Spears med igen, och sånt är ju alltid kul.

Andra bloggar om: how i met your mother, tv, britney spears, välgörenhet, internet.

Hade jag varit kund hos Telenor hade jag omedelbart ändrat på det, efter att ha läst den här hål-i-huvudet-kommentaren från deras produktdirektör, som just spenderat en massa miljoner på meningslöst DRM-trams.

De drm-skydd som finns har blivit hackade. Det här är en mycket bättre krypteringsalgoritm, säger Berit Svendsen.

Jag orkar inte ens lista allting som är feltänkt med det här, för risken är att utrymmet på några gigabyte hos wordpress.com skulle ta slut. Det hela är bara sorgligt.

Andra bloggar om: fildelning, telenor, berit svendsen, drm.

För ett tag sedan fick jag ju låna en liten stegräknare av mamma, en “Silva”. Eftersom jag alltid tar samma väg till jobbet, och oftast går samma promenad på lunchen, har jag börjat lära mig hur många steg varje sak tar.

Efter ett tips från Ister så köpte jag en ny, en LS2000 från Keep Walking. Den har en mycket bättre bälteshållare, så det känns inte längre som om man ska tappa den hela tiden. Den förra fick jag ha innanför bältet av säkerhetsskäl, men det behövs inte med den här. Den allra största skillnaden är dock känsligheten. När jag bara gick omkring hemma för att fixa lite mat och hälsa på datorn fick jag förut max något hundratal. Den nya gav 1200 för samma sak. Även för längre sträckor, där det verkligen inte borde göra någon skillnad, ger den här konstant ungefär 20% mer. Underligt att det kan vara så stor skillnad, eller om det bara handlar om ett dåligt batteri.

Kan ju vara bra att veta att de antal som anges i rekommendationer här och där verkligen måste vara för rätt mätare för att vara meningsfulla. Dessutom måste man ju använda rätt siffror för sysselsättningar där man inte kan ha den på sig, som kampsport i mitt fall. Enligt den här sidan ska det ligga runt 8000-12000, lite beroende på stil. Shorinjikempo påminner tillräckligt mycket om de stilar som ligger i det högre spannet för att jag med gott samvete kan sätta en jämn och fin 10000 i kalkylarket. Det är dessutom för Silva-räknaren. Vi står ju still ibland och lyssnar, så det jämnar nog ut sig.

Andra bloggar om: stegräknare, shorinjikempo, kampsport, motion, kondition.

Dagens roligaste kommentar står nog Mathias Berggren för, angående möjligheten att få tag på film på nätet.

Utbudet är några hundra filmer. Enligt branschorganisationen Filmfolket finns det därutöver ett tiotal svenska lagliga alternativ för nedladdning och strömning av film. Några är SF Anytime, CDon, Film2Home och Headweb. Nu borde det inte vara möjligt att försvara illegal nedladdning med att lagliga alternativ saknas.

Ett tiotal sajter, alla som kräver Windows, och som med något enstaka undantag ger filer som varken kan kopieras dit man vill eller brännas på DVD så man kan ta med filmen till en kompis. Alla med på sin höjd något hundratal filmer. Så fint. Jo, det är väl ungefär det enda man är intresserad av, de absolut senaste Hollywood-alstren?

Åh, jag måste ta med hans sista stycke också.

Det viktigaste om piraterna ska kunna stoppas är att titlarna finns på lagligt sätt, inte på vilken internetsida de säljs.

Ja, målet är ju att “stoppa piraterna”, inte att få in mer pengar. Förstår de inte skillnaden? Och “internetsida”? Slutade inte folk använda det uttrycket på 80-talet eller nåt? Allvarligt? Vi, den stora och korkade massan ska gå till officiella och fina “sidor”, där vi till en viss kostnad ska få ta del av utbudet. Jo, det är ju så internet fungerar. Eller inte.

Fan, den här artikeln blir bara roligare ju fler gånger man läser den…

Filmfolket bedömer att den lagliga marknaden för nätfilm i Sverige växer från nästan noll till 300 miljoner kronor 2007–2010. Nätfilmen står för mer än tio procent av köp- och hyrfilmsmarknaden om tre år.

Ok. Killen pratar om “internetsidor”, att “några hundra filmer” är ett bra utbud, och tror att problemet är att bara några få ställen får sälja en film, inte att den har massa DRM-trams som gör att den inte går att använda. Uppenbarligen har han ingen som helst koll om hur internet fungerar, eller vad miljoner med människor egentligen gör där. Sedan påstår han sig veta vad som ska hända där, på samma ställe där han inte vet vad som händer nu, om ytterligare två-tre år. Ja, verkligen trovärdigt.

Rick har några exempel från lögnarna på Stim, och de är nog i samma klass.

Säga vad man vill om de “kreativa” branscherna, men kreativitet i att hitta på lögner och egna små världar som inte har någonting med verkligheten att göra, har de ju i alla fall. Låter det elitistiskt att säga att de när som helst är välkomna att börja föra en dialog med oss som faktiskt förstår någonting, så vi kan hjälpa dem bort ur det träsk de har grävt ner sig i? Hmm, lite kanske.

Andra bloggar om: fildelning, mathias berggren, stim.

Jag håller med Björn, låtskrivare ska kunna få betalt för sitt arbete. Absolut. Upphovsrätten är det dessutom inte någon vettig människa jag vet som vill ta bort, vilket är en helt annan sak än att uppdatera och förändra den för att passa den verklighet vi lever i.

Precis som Emma skriver så är det bara en fråga om vilka avtal låtskrivarna skaffar sig med artisterna som ska framföra låtarna i fråga, men det har ju ingenting med varken fildelning eller upphovsrätt att göra. Det är ren företagsekonomi, något som fler i mediabranschen behöver lära sig. Sedan är ju frågan om hur mycket de ska få betalt, och hur stor kopplingen ska vara mellan hur många gånger en viss fil har kopierats från ett ställe till ett annat, och hur mycket pengar låtskrivaren ska få.

Som programmerare är jag i en väldigt liknande situation. Vi är en begränsad, men ack så viktig del av vår respektive bransch. Samtidigt är framgången för de program vi skriver helt frikopplad från vår lön. Om ett nytt program inte säljer alls, eller, tack vare de tillägg och förbättringar man har gjort, säljer för mångmiljonbelopp, spelar i det korta perspektivet ingen roll. Jag får samma lön ändå. Däremot pressas jag att göra ett bättre jobb och göra en bra produkt som leder till stora intäkter, eftersom det tryggar min anställning och löneutveckling. I de situationer som det framgår vem eller vilka programmerarna är, bygger det dessutom ett varumärke som i sin tur leder till nya anställningar, konsultuppdrag, eller vad det nu är. Vilket betyder mer pengar.

Behöver Linus Torvalds oroa sig för att bli arbetslös? Knappast. Kommer artister fortsätta anlita Max Martin? Självklart. Samma problem, samma lösning. Det handlar om en löneförhandling med den part som drar in pengarna, inget annat.

Så sluta komma dragandes med “det är så synd om oss som inte får några pengar”, när ni samtidigt bevisar att det finns massor med pengar i branschen, men er brist på inkomster helt och hållet beror på den egna inkompetensen. Förhandla bättre istället.

Andra bloggar intressant om: Björn Ulvaeus, fildelning, upphovsrätt, låtskrivare.