Basic personligt

Helt gratis, trots att jag ju per definition har upphovsrätten till den här formuleringen av den, ger jag nu Cecilia Renfors en kort kurs i problemlösning. Hon verkar behöva det, efter hennes inlägg i Expressens fildelningsdebatt.

1. Säkerställ att det finns ett problem som ska lösas. Om ett problem inte existerar, som t.ex. bristen på Canada Goose-jackor bland befolkningen i Saudiarabien, behöver man ju inte lägga någon energi på att försöka lösa det.
2. Fundera över hur situationen skulle se ut om problemet var löst. Med andra ord, vad är det man vill åstadkomma? I politikens värld så är det ofta att människor ska kunna känna sig trygga. Det är däremot inte politikers roll att ta fram affärsmodeller för enskilda branscher.
3. Ta fram de olika metoder som kan komma i fråga för att komma till den önskade situationen. För att ändra folks beteende så verkar valet ofta vara en balans mellan morot och piska. Om man vill att folk ska åka kommunalt istället för att ta bilen, kan man t.ex. se till att ha låga priser och bra villkor på den trafiken.
4. Gör en ordentlig konsekvensanalys för att ta reda på vad de olika metoderna får för effekt i verkligheten. Att tvinga vuxna människor att ha cykelhjälm när de cyklar på tomma cykelvägar på landet gör bara att färre personer cyklar, vilket är lite dumt.
5. Specificera några av de bästa lösningarna i detalj, för att i förväg hitta fler oväntade konsekvenser.
6. Genomför den bästa lösningen. Om det inte finns någon, för att samtliga lösningar skulle leda till för stora negativa effekter på annat håll, får man helt enkelt acceptera verkligheten så som den är, tills man kommer på något annat alternativ.

För frågan om fildelning, ser det då ut ungefär så här:

1. Är fildelning ett problem? Filmbranschen är på väg uppåt. Radiohead tjänade flera miljoner när de sålde sitt album själva. Den relativt okände Saul Williams drog in närmare en miljon, även där med frivillig betalning, samt flerdubblade antalet fans. Det är konserter var och varannan dag, som med artister som Bruce Springsteen blir utsålda inom en timme. Försäljningen av plastbitar är självklart på väg nedåt, men det är ju ur miljösynpunkt bara bra. Så nej, det finns inget problem.
2. Mediabolagens drömvärld verkar vara att de får betalt exakt varje gång något “verk” transporteras från ett medium till ett annat. Dessutom ska de garanteras inkomster från alla människor, på en stadigt ökande nivå. Tvångsköp av 1 CD-skiva i veckan? Det känns inte som en speciellt kul värld.
3. För att komma till den här 1984-dystopin krävs en total övervakning av samtlig internettrafik. Ett annat alternativ är schablonbeskattning av något slag.
4. Om trafiken är krypterad går det ju inte att upptäcka att någon olaglig fildelning sker. För att kunna göra en total övervakning måste alltså kryptering förbjudas, i samtliga former. Därmed försvinner möjligheten till säkra uppkopplingar för folk som vill jobba hemifrån, med ökad trängsel och utsläpp som följd. För att säkerställa att ingen skriver några egna krypteringsprogram måste till att börja med programmeringsmöjligheten på folks datorer tas bort. Dessutom bör man avveckla alla avancerade kurser i matematik och datalogi. Med schablonbeskattning så kyls till att börja med både bredbandsmarknaden och lagringsbranschen av, på grund av de högre priserna. Dessutom måste intäkterna fördelas, så att populärare artister får en större del av kakan än de mindre. Detta kräver samma övervakning som ovan, med samma bieffekter.
5. Exakta nivåer på bredbandsskatter har föreslagits, Viviane Reding har föreslagit en gemensam DRM-standard, osv.
6. Vi är inte här än.

Det Cecilia Renfors nu har lyckats med i en artikel är att strunta helt i punkt 1, och hoppa direkt till punkt 5. Beskrivningen för punkt 2 är en flera gånger bevisad lögn. Alla klagomål både från tekniskt och juridiskt håll för punkt 4 har ignorerats helt. Resultatet är inte helt lyckat.

Jag måste ta upp några favoritmeningar från artikeln också.

“Eftersom omfattande intrång i de rättigheter som upphovsrättslagen ger är ett betydande hinder för utvecklingen av de lagliga nättjänsterna …”

En direkt lögn. Det är inget som hindrar varken artister eller skivbolag att sälja DRM-fria MP3-filer på nätet. Både Radiohead och andra, samt Apple och Amazon är bevis på det. Alltså finns inget problem (punkt 1).

“I promemorian förklarar vi att internationella konventioner och EU-direktiv omöjliggör fri fildelning av upphovsrättsligt skyddat material.”

Sanningshalten i det här kan allvarligt diskuteras. Det är speciellt magstarkt att komma springande med “EU tvingar oss” samtidigt som man undrar varför svenskarna är så negativa till EU, och det där tvånget i vissa fall beror på kupper och lögner av Thomas Bodström.

“Vårt lagförslag innebär att en internetleverantör ges en lagenlig rätt och skyldighet att säga upp ett abonnemang som har använts för att systematiskt begå upphovsrättsintrång …”

Först så är det viktigt att allting fungerar likadant på internet som i fysiska världen, men i så fall ska det gälla åt andra hållet också. Tvinga posten att öppna alla post, och tvinga vägverket att genomsöka varje fordon i jakt på olagligheter. Överallt, dygnet runt.

“Talan måste föras av en rättighetshavare som måste kunna bevisa upphovsrättsintrång.”

Utan fullständiga loggar från operatören är denna bevisning omöjlig. APB’s inkompetens i frågan visade sig med all önskvärd tydlighet i Linköpingfallet. Med domstolar som har en synnerligen begränsad teknisk förståelse, leder det här till en enorm otrygghet och slumpmässighet.

“För att undvika framtida förelägganden kan internetleverantören förväntas vidta åtgärder i förebyggande syfte, till exempel att ta fram olika former av uppförandekoder för sina abonnenter …”

Inte svära! Inte prata om sex! Inte vara dum mot någon annan, för då kan de bli lite ledsna i ögat.

Andra bloggar intressant om: fildelning, cecilia renström, övervakning, 1984, bodströmsamhället, censur.

Via Slashdot (titta så fint jag anger källan) hittade jag en lång lista på vilka egenskaper som utmärker en bra respektive dålig programmerare. Jag har märkt för min egen del att bredden håller på att avta lite för mycket. Kanske dags att börja leka med mobil-Java på fritiden eller nåt.

Se det som en fortsättning på mitt tidigare inlägg om det här yrket.

Andra bloggar om: programmering.

Lennart Regebro skrev nyss en lång sak om upphovsrätt, varvid jag helt plötsligt blev utpekad som “libertariansk” (som jag inte ens vet vad det betyder, men ändå).

Några saker skulle jag vilja kommentera, bara.

“I libertarianens argumentation så har man äganderätt till det som man själv producerar, …”

Bra, då är jag absolut inte en libertarian, för något sådant låter bara absurt. Om jag har snickrat ihop en stol så kan jag bestämma över den så länge den är i min ägo, men om jag har sålt den, så är det den nya ägaren som får göra vad han vill. Därmed faller likheten mellan fysiska föremål (som per definition bara finns i ett exemplar) och information (som kan dupliceras oändligt många gånger). Jag köper inte varken en låt eller en film, eftersom jag inte får några äganderättigheter. Det som är så störande med mediabolagens attityd är att de anser att de ska få ha full äganderätt, i musikfallet att bestämma vilka apparater låten ska spelas på, trots att de påstår att de har sålt låten.

Att säga att de bara har sålt plastbiten fungerar inte, för en vanlig (tom) CD-skiva kan man få för 2-3 kronor. Alltså är det informationen på den som de vill ha de övriga pengarna för. Samtidigt kan man inte få en ny CD-skiva om den gamla går sönder, även om man skulle betala de 2-3 kronorna som den nya plastbiten är värd. Det mediabolagen ägnar sig åt är således inte försäljning på något som helst sätt, vilket gör att konceptet “stöld” knappt heller fungerar.

“Att skapa en film är inte ett arbete som är resursfritt, eftersom arbetet som är nedlagt kräver resurser.”

Det där är faktiskt en intressant poäng, för så som det innebär i alla andra branscher är att man bara får betalt för sitt jobb en gång. Snickrar jag ihop en stol får jag betalt när den säljs, men jag får inte ett öre när den sedan säljs vidare, och inte heller någonting varje gång någon sitter på den.

De som kallar sig “kreatörer” är tydligen för fina för sådant, utan vill ha betalt inte bara varje gång någon lyssnar på låten, utan med den osmakliga och giriga “kassettersättningen” dessutom så fort det finns någon möjlighet att någon kan lyssna på den. Det är som att stolstillverkare skulle få betalt varje gång någon bygger ett nytt rum, eftersom det finns en möjlighet att stolen ska kunna ställas där. Det finns ingen anledning till att timlön inte skulle fungera för låtskrivare och fotografer också, och därmed skulle de och alla andra kreatörer snabbt försvinna från hela fildelningsdebatten. De skulle nämligen inte ha någonting att förlora på att deras verk spreds, och gjorde dem mer kända.

“Att det i dagens läge har blivit omöjligt att stoppa fildelning betyder inte att det inte går att kontrollera alls. Det går fortfarande utmärkt att stoppa dom som säljer kopior av CD-skivor, …”

Bortsett då från att de som säljer CD-skivor faktiskt säljer fysiska föremål, och det var inte det vi pratade om. Fysiska föremål går att upptäcka. Det går inte med information.

“Ingen kan längre hindras att sprida någon information.”

Jag tänkte skriva något om att det är skillnad på information som är hemligheter och information som tjänar på att spridas så mycket som möjligt, men det är enklare att konstatera att i praktiken går det inte att stänga inne information. Alla databaser läcker. De enda hemligheter som fortfarande finns kvar är väl receptet till Coca-Cola och vem som sköt Kennedy.

Framför allt är patent absolut inte hemligheter. Patentinnehavaren får ett tidsbegränsat monopol, mot att konstruktionen publiceras för allmänheten. Det är för övrigt en av anledningarna till att mjukvarupatent är så otrevliga, för det publiceras ingenting av värde. Innehavaren får plötsligt sitt monopol “gratis”.

“… man kämpar hårt för att hitta kryphål för att kunna försvara nåt dom alla redan sysslar med: Ladda ner musik och filmer från nätet.”

Om nu alla gör det, verkar det vara en konstig sak att göra olaglig. Dessutom går både musikbranschen och filmbranschen relativt bra, trots att de inte ens har tillräckligt med kreativitet för att skapa några moderna affärsmodeller. Alla gör det. Ingen blir lidande. Ändå ska vi ge upp rätten till privat kommunikation?

“Men samhällsnytta är ett argument som libertarianer aldrig har accepterat.”

Ännu ett bevis för att jag inte är en libertarian. Jag är absolut intresserad av att lagarna ska ha samhällsnytta. Att skrämma hela landets befolkning till tystnad för att stödja företag som inte längre behövs, är absolut inte samhällsnyttigt.

Både i open source-världen och bloggvärlden så är upphovsrätten enormt viktig. Gud nåde den som tar ett program eller ett blogginlägg utan att nämna källan. Så visst respekteras upphovsrätten, men i en lite mer begränsad omfattning än vad Disneys jurister gillar. Problemet är att priset för att med tekniska metoder upprätthålla upphovsrätten över internet, är ett totalt förlorat privatliv.

Därför är jag även i den här frågan väldigt pragmatisk. Att upprätthålla dagens upphovsrätt går inte, alltså måste den göras om. Att tillåta privat fildelning, men med rimliga medel begränsa kommersiell distribution under en begränsad tid, fungerar. Alltså är det, precis som de skrev i den första artikeln i Expressen i början av veckan, den enda vägen framåt.

Andra bloggar intressant om: fildelning, pragmatisk, bodströmsamhället, övervakning, libertarianism.