Finns det ingen gräns för dumhet?

Alltså, är det här ett skämt?

Nu när ingen vill köpa plastbitar längre så vill skivbolagen sälja musik på USB-minnen. Singlar för 65 spänn och 5 låtar för över en hundring. Med den primära målgruppen 12-åringar? Artikeln hos IDG gör inte direkt någon hemlighet av hur korkat de tycker att det är, vilket är lite kul.
Jo, man vill nog säkert ha en hel bunt med små usb-minnen liggande överallt. Att det är lite plats över på dem spelar ju ingen roll om det ändå är utspritt. Annars är man ju tillbaka med mardrömmen man hade med floppydiskar. Det var inte kul med hundratals små blå disketter överallt (”har någon sett min diskett? den är blå” som man brukar ropa på copypartyn med hundratals deltagare… alltid lika kul), och det blir inte roligare för att det använder ett annat format.

Men visst skulle jag vilja köpa musik på minneskort. Mitt eget minneskort. MP3-filer utan DRM. För max ett par kronor styck. Tyvärr är det ganska långt ifrån det här.

Snälla skivbranschen, kan ni inte anställa någon som kan tänka snart?

Tillägg 2007-10-23: Nu har DN skrivit om det också.

Andra bloggar om: musik, skivbranschen, drm, usb.