Al Gores film är i princip irrelevant

På Facebook fick jag nyss en video med en lite annorlunda vinkling på frågan om globala uppvärmningsproblemet.

Principen är enkel. Antingen är det här ett problem (vilket Al Gore tycker, i likhet med ungefär alla andra), eller så är det inte det (vilket Bush verkar tycka). Vilket alternativ som är sant vet vi inte förrän efteråt, om det nu blir något efteråt.

Oavsett vilket så finns det två saker vi kan göra. Vi kan hjälpa till för att minska problemen, eller vi kan låta bli.

Alltså finns fyra möjliga utfall.

1. Om globala uppvärmningen inte är ett problem och vi inte gör någonting så är allt lugnt.
2. Om den är ett problem och vi hjälps åt för att motverka den så blir det bra på slutet.
3. Om den inte är ett problem och vi gör en massa saker, så är ”det värsta som kan hända” (citat från videon) att vi har spenderat en massa pengar till ingen nytta. Det skulle ju vara synd, kanske.
4. Om den är ett problem och vi inte gör någonting, väntar kaos i ekonomin, hälsa och en massa annat när hela länder eller delar av dem översvämmas. Det kan bli riktigt, riktigt, trist.

Eftersom vi inte kan veta om det är ett riktigt problem, har vi att välja mellan att spendera lite pengar i onödan eller bli av med Holland och Skåne.

Så långt videon.

Eftersom vi inte vet hur stora effekter uppvärmningen kommer få så vet vi inte heller hur stora insatser vi måste göra för att motverka det. Alltså är inte punkt 2 helt sann. Vi kanske spenderar en massa resurser utan att det ändå blir så bra på slutet. Däremot blir det förmodligen bättre än det hade blivit annars, men hans smiley i den rutan tror jag inte helt på.

Punkt 3 är inte heller helt sann. Visst kommer en del åtgärder kosta lite pengar, men å andra sidan blir då miljön onekligen lite bättre (så länge som man gör rätt saker), och på köpet kommer vi lära oss massor om nya energikällor, tillverkningsmetoder osv. Vi kommer ha spenderat pengar, men även kanske gjort oss oberoende av olja eller någon annan naturresurs. Det vore ju inte så dumt.

Dessutom har människor lite konstig riskbedömning när det gäller stora vinster kontra stora förluster, men jag är för trött för att göra en helt korrekt analys.

Tillägg nu när jag är mer vaken: Om vi gör allt vi kan för att motarbeta uppvärmningen så blir det förmodligen varken så pass bra eller så pass dåligt som han påstår. Däremot blir det i båda fallen bättre än i fall fyra, vilket är huvudsaken.

Andra bloggar intressant om: al gore, miljön, globala uppvärmningen.

Finns det ingen gräns för dumhet?

Alltså, är det här ett skämt?

Nu när ingen vill köpa plastbitar längre så vill skivbolagen sälja musik på USB-minnen. Singlar för 65 spänn och 5 låtar för över en hundring. Med den primära målgruppen 12-åringar? Artikeln hos IDG gör inte direkt någon hemlighet av hur korkat de tycker att det är, vilket är lite kul.
Jo, man vill nog säkert ha en hel bunt med små usb-minnen liggande överallt. Att det är lite plats över på dem spelar ju ingen roll om det ändå är utspritt. Annars är man ju tillbaka med mardrömmen man hade med floppydiskar. Det var inte kul med hundratals små blå disketter överallt (”har någon sett min diskett? den är blå” som man brukar ropa på copypartyn med hundratals deltagare… alltid lika kul), och det blir inte roligare för att det använder ett annat format.

Men visst skulle jag vilja köpa musik på minneskort. Mitt eget minneskort. MP3-filer utan DRM. För max ett par kronor styck. Tyvärr är det ganska långt ifrån det här.

Snälla skivbranschen, kan ni inte anställa någon som kan tänka snart?

Tillägg 2007-10-23: Nu har DN skrivit om det också.

Andra bloggar om: musik, skivbranschen, drm, usb.

Bhut Jolokia var gott

Sisådär, då har man ätit den nya chilisorten Bhut Jolokia.

Styrkan på chili mäts i scovillegrader. Peperoni ligger under 1.500, jalapeno ligger på 2.500 – 5.000, cayenne och tabasco ligger på 30.000-50.000, piri piri ligger på 125.000 – 150.000, och starkast hittills är habanero på upp till 500.000. Sedan kommer bhut jolokia och spöar dem alla med 1.000.000 scovillegrader. Plasthandskar är ett krav.

Själva frukten var ungefär 2 cm lång, och såg allmänt skrynklig och konstig ut. När man skar i den så luktade den lite fruktigt, ungefär som habaneron, fast med lite mer bett.

Jag använde ett recept från Jonas Borsséns bok ”Eat the heat”, fast med krusbär utbytt mot rabarber.

Finhackat i en kastrull med en liter rabarber, en gul lök, massa socker och lite annat för att få en chutney, såg den ganska mesig ut.

Det var inte den starkaste chutney vi har gjort, men den var ändå så pass stark att den inte behövde skämmas. Tillsammans med ugnsstekt lax eller kycklingfilé är den här chutneyn hur bra som helst.

Nu har vi fem frukter kvar på den lilla plantan, och det lutar åt att fröna från åtminstone en av dem kommer få användas till nya plantor. Varför bara ha en, när man kan ha flera?

Andra bloggar om: chili, bhut jolokia, mat.