För starka?

Såg i morse en artikel i Metro om en kvinna som odlade chili på sin altan. I hennes blogg “avslöjar hon” hur man lyckas odla chili i Sverige. Öh, va?

1. Strö chilifrön ovanpå lite såjord i ett minidrivhus.
2. När de har börjat växa, plantera om dem i egna krukor.
3. Låt stå så mycket i solen som möjligt, och vattna massor.
4. Plantera om i större krukor vartefter de växer.

Det var väl inte så svårt? Vi har 20-25 plantor hemma, både någon ganska “normal” sort där varja planta har gett uppåt ett dussin frukter var, och en citron-variant som har gett så många frukter att vi för länge sedan slutade räkna. Till och med habaneron har gett något dussin frukter, och nu på slutet är det fyra frukter på gång på bhut jolokian.

Hon hade visst några sorter som var för starka för att äta, fast där någonstans tappar jag kollen på vad hon pratar om. Habanero med en styrka på ett par hundra tusen scovillegrader har vi glatt i köttfärssåsen, och bhut jolokian ska få ramla ner i en rabarberchutney när de har växt lite mer. Hur är en chili som är för stark för att äta? Jag förstår inte… “Nej, jag vill inte ha det där jobbet, lönen är för hög”, liksom. Va? Förklara, please.

Att ha chili i bröd är gott, men man måste ha ganska mycket. Bröd fungerar nämligen väldigt bra för att dämpa chilins styrka, och när det då är brödet som har huvudrollen krävs en del för att det alls ska märkas.

Andra bloggar om: chili, bröd, bhut jolokia, habanero, metro.