Prince – gratis eller inte?

Nu förstår jag ingenting (igen).

Tidigare i år så gav Prince bort sitt senaste album med en engelsk tidning, vilket fick skivbolagen att bli tokiga. Den verkar ha sålt ändå (jag tycker den är ganska bra, med klara Around The World In A Day-vibbar), och det har sålts massor med biljetter till hans konserter.

Nu helt plötsligt så har han börjat jaga folk som har lagt upp musik och videor på fildelningssajterna. Huh? Hade han inte fattat att CD-skivan mest är marknadsföringsmaterial och att fildelning av den bara var gratis reklam, för att inte tala om all goodwill han fick i fildelningskretsar på grund av gratistricket?

Sedan förstår jag inte heller varför folk betalar massor med pengar för DRM-skadade WMA-filer, men så är tydligen fallet. Det finns ju tre normala alternativ för att få tag på musik i dag:

1. Betala 200 spänn för en plastbit, som ibland (speciellt om Sony BMG är inblandat) har fåniga kopieringsskydd, rootkit och annat sjukt.
2. Betala 100-150 spänn för ett gäng WMA-filer som bara går att spela upp på en begränsad andel av de musikspelare som finns.
3. Betala 0 kronor för MP3-filer eller FLAC-filer som kan spelas på vilken musikspelare som helst under vilket operativsystem som helst, brännas till CD både som MP3-filer och WAV-filer (t.ex. om man har en gammal bilstereo), ofta med inscannade bilder på fodralet.

Skivbranschens problem är inte att de konkurrerar med ”gratis”, utan att de försöker sälja en produkt som är så radikalt mycket sämre. Slashdot hade en artikel igår om att automatisk nedladdning av TV-serier via RSS och BitTorrent nu är enormt mycket enklare än alla kommersiella alternativ. Det har visserligen gått att göra ungefär samma sak i närmare två år, men har krävt lite pillande.

Anledningen till att nedladdningen av musik minskar är nog snarare att det inte finns så mycket mer att ladda ner. Alla har redan sin kompletta ABBA-samling hemma, och så där hemskt mycket ny jättebra musik finns ju inte.

Andra bloggar om: fildelning, p2p, musik, prince, bittorrent, pirate bay.

Hejdå StayFriends

Liksom ganska många andra så reggade jag mig på StayFriends för några år sedan. Det kunde ju vara kul att se vad folket från ens gamla skolor pysslade med nuförtiden, speciellt som det är uppdelat i vilka år man gick där.

Bortsett från att man måste vara guldmedlem för 250 spänn per år bara för att kunna skicka ett mail till någon. Tjena, du. Därefter blir man sönderspammad med ”känner du igen dessa klasskamrater?”-mail, vilka naturligtvis inte innehåller några namn. Vissa notifieringsmail gick att stänga av, men långt ifrån alla. Det är ändå ingen som har orkat ordna någon klassträff de senaste 20 åren. Det är trist när giriga typer förstör en i grunden bra idé på det här sättet.

Så, idag tog jag mig i kragen och tog bort mitt konto där. Om någon vill hitta mig så är det inte speciellt svårt. I gymnasiet bytte jag namn från Bergström till Brahneborg, så söker man på ”Daniel Bergström” lär man inte hitta så mycket (mer än det här inlägget och alla som faktiskt heter så numera). Å andra sidan är det inte så många från den tiden som jag har så mycket gemensamt med längre, förutom att en av dem visst råkar vara min nuvarande chef.

Andra bloggar om: stayfriends, community, girighet.